Jag har funderat mycket på varför jag reagerar så starkt som jag gör just nu. Speciellt har jag försökt att förstå exakt vad det är som gör att jag känner mig så nedslagen.
Även om jag är extra fixerad vid en specifik situation börjar jag känna att det måste handla om något djupare.
Det känns nämligen som att gamla sår som jag trodde var hyfsat läkta är helt vidöppna just nu. Och det känns som att någon ständigt gnuggar in salt i dem. Jag känner mig som 14 år igen och när jag tänker efter om vad som hände då är det kanske inte så konstigt. Jag trodde att jag var över allt, att jag hade förlåtit och gått vidare. Men jag inser nu att jag är fortfarande förbannad och sårad. Så även fast jag inte ens har gått igenom samma sak nu så triggas de dåliga minnena igång igen och jag är inte längre Ninni 30 år.
Jag är Ninni 14 år som har enormt stora känslomässiga problem och som inte litar på någon. Hon som desperat försöker kontrollera vad som händer, men som tappar fattningen och bara känner att allt blir kaos. Hon letar efter lögnare i alla hon träffar och använder det som ved till brasan som eldar upp hennes egna självhat. Jag har alltså, utan att ha insett det, letat efter lögner och svek för att kunna såra mig själv. Jag har fallit tillbaks i mitt gamla självdestruktiva beteendemönster och börjat leta efter bekräftelse på hur dålig jag är som person.
Det hela har kommit så smygandes att jag inte ens har märkt det innan nu.
Jag börjar förstå varför jag är så arg, lättretlig, provocerad och ångestfylld. Just nu är jag en tonåring och jag känner hur hela världen är emot mig. Alla är ute efter att såra mig, alla skrattar åt mig bakom min rygg och jag borde isolera mig så att jag inte kan skämma ut mig mer.
Samtidigt vill tonåringen i mig göra det jag inte kunde göra då och stå upp för mig själv. Jag vill skydda mitt känsliga hjärta och våga sätta gränser. Jag vill säga till folk när de är idioter och jag vill poängtera allt de gör fel för det var något jag aldrig kunde göra förr.
Wow, jag insåg verkligen inte hur rädd jag var för att bli utnyttjad igen. Eller hur rädd jag är för att alla mina vänner egentligen inte tycker om mig. Jag trodde ärligt talat att jag inte längre brydde mig så mycket om vad folk tycker och tänker om mig. I alla fall inte så pass mycket som jag verkar göra just nu.
Så nu måste jag ta och försöka prata med mitt yngre jag och försöka få henne att komma ihåg hur bra mitt liv faktiskt är idag. Jag tror att hon behöver påminnas om allt hon har gått igenom och klarat av.
Efter det måste jag väl gå ännu djupare och prata med mitt 10åriga jag för att sedan möta mig själv som 5-åring. Jag som 10 år är nog den mörkaste delen som finns i mig och kommer att bli jobbigast. Jag som 5-åring är total ologisk och agerar på sånt som bara är påhittat i hennes huvud. Jag tycker att tonåringen är tuff nog så ja… Vi får väl se hur det går.
Jag trodde efter alla jävla år med terapi att skiten äntligen var över, men nu verkar jag behöva terapi med mig själv. Trots att det känns som ett litet bakslag är jag otroligt glad för att jag är så mycket starkare idag. Jag vet att jag klarar av det utan att falla tillbaks i självskade- eller ätstörningsträsket.
Jag är glad att jag åtminstone kan kontrollera mig själv så pass mycket.