Det sker stora förändringar inom mig nu

Den senaste tiden har jag spenderat mer tid än vanligt i ensamhet. I helgen hade jag planer men alla ställdes in i sista minuten. Istället för att göra nya valde jag att stanna hemma, komma ikapp med städningen, slappna av och ro om mig själv.

Det har verkligen varit nyttigt för mig att backa undan lite. I min ensamhet fortsatte jag att reflektera över mina tankar, känslor och reaktioner. Jag tänkte allt djupare och allt längre. Ju mer röda trådar jag fann desto mer och tydligare svar fick jag. Allt fortsätter att bli klarare och ångesten fortsätter att minska.

Så fort jag känner en oro börja gro inom mig stoppar jag mig själv. Jag känner efter och frågar; ”vad behöver du egentligen?”. Även om jag inte alltid har ett svar så räcker den lilla pausen för att dämpa känslan och jag känner inget behov av att reagera.

I fredags började jag känna mig lite låg, vilket är rätt vanligt när juletiderna infinner sig. Genom åren har det varit lite av en akilleshäl för mig. I många år bestod julen av besvikelse, sorg, skam och ångest. För mig var julen bara en smärtsam påminnelse om allt jag hade förlorat och allt som aldrig skulle bli detsamma igen.

Såklart så har den smärtan suddats ut genom åren. Nu för tiden har jag inte ångest och sitter och gråter av förtvivlan. Men irriterande nog sitter den fortfarande där som en liten sticka i fingret. Den tar inte över, men det svider lite ibland. Så på fredagen började jag tänka lite för mycket igen och fastnade på samma tråd som alltid.

Allt är för bra för att vara sant. Alla ljuger. Allt är en fasad. Jag kan inte lita på någon. Mattan kommer att ryckas under mig när som helst. Alla förändras till slut. Förändring är läskigt för jag vet inte vad det betyder. Alla män är ute efter en sak… och där stannade jag mig själv och kände mig lite konfunderad. Jaha, hur kom jag från mitt svartvita tänk som barn till att jag inte kan lita på just män?

Man kan tro att jag har en lång erfarenhet av att bli sårad av män, men i ärligt talat så stämmer det inte. Och visst, jag råkade ut för en kille som var otrogen mot mig. Jag har fått mitt hjärta totalt krossat och spottat på. Men innan jag visste att han var det så hade jag redan inställningen att han skulle vara det.

Helt plötsligt föll polletten ner och allting kändes så himla logiskt. Alla mina barntrauman har blivit så fruktansvärt klara nu och jag kan se alla röda trådar på hur det har påverkat mig genom livet.

Nej, min barndom var inte hemsk. Tuff ibland, visst, men inte värre än andras. Men jag var ett extremt känsligt barn och som de flesta i ung ålder såg jag allt på ett allt förenklat sätt.

Hur små trauman förföljer en genom livet

Min konstanta känsla av otillräcklighet utvecklades i tonåren till att känna att ingen någonsin skulle kunna älska mig. Att jag alltid skulle vara otillräcklig och aldrig skulle kunna mäta mig med andra tjejer. En stor lögn, som var för att skydda mig, fick mig att sluta tro på allt. Den perfekta synen jag hade på mitt liv sprack och jag kunde inte hantera det. Det utvecklades till en stark misstro på allt och alla. Jag kunde inte ens lita på mig själv för jag var ju så naiv, lättlurad och korkad.

Den här tanketråden har etsat sig fast mest på min syn på män och jag förstår nu varför det har blivit så. Jag tänker skippa att förklara den delen, men det hela är faktiskt jävligt logiskt.

Efter att ha varit i förhållanden där jag har känt mig älskad så trodde jag att jag var över min osäkerhet. Sen träffade jag en kille som började bete sig annorlunda från ingenstans och det triggade igång hela tankeprocessen igen. Jag har inte riktigt förstått fören nu varför det påverkade mig så pass mycket. Jag kunde inte ens tänka på vad jag kände för honom, vad jag behövde eller vad jag ville. Mitt huvud blev så fyllt av mitt inre skadade barns tankar igen att jag blev totalt överväldigad.

Om jag hade stannat upp och kunnat se varför det triggade mig hade det nog inte känts så illa som det det gjorde. Samtidigt så var det annat som påverkade mig. Ny drama blandat med gamla obearbetade sår och en jävla förmåga att låtsas som att allt var bra lite för länge skapade en del explosioner. Så jag hade väl inte riktigt kapaciteten att se allt så tydligt som jag gör nu.

Och för att förtydliga så handlar inte mitt dåliga mående endast om en kille. Men det är det tydligaste exemplet på hur det som har hänt i barndomen påverkar mina reaktioner och relationer i det vuxna livet.

Jag önskar verkligen att jag bara kunde ha svalt min stolthet och faktiskt pratat om allt som hände. Att jag höll allt inne så länge var verkligen inte alls hälsosamt. Men det är något som jag jobbar konstant med nu när jag äntligen har insett vikten av att få stöd från vänner.

Med vetskapen om mina egna fallgropar och triggers hoppas jag att jag kan släppa mina rädslor och negativa föreställningar. Jag har insett att jag konstant förstör de positiva ögonblicken i livet genom att vara hämmad och återhållsam.

Det känns i alla fall som att jag är på rätt väg.

Jag tänker mindre på att ha en agenda och gör det som känns rätt för stunden mer. Jag skrattar oftare och sjunger mina påhittade låtar om allt jag ser hur hemskt det än låter. Steg för steg släpper jag taget om gamla mönster och beteenden som inte gynnar mig. Istället för att lägga energi på andras beteenden tänker jag på mina.

Det kanske är dags att lägga min kärlek på mig själv

När jag är i ett förhållande har jag en liten tendens (okej, rätt stor) att bli mammig. Man kan nog lugnt säga att ”act of service” är mitt kärleksspråk för ju mer jag älskar någon desto mer försöker jag tillgodose hans behov. Vilket inte alltid är så uppskattat… för hur många vuxna män vill ha någon som frågar om hur mycket det har ätit eller om de verkligen har sovit tillräckligt? Inte så många. I alla fall inte varje dag.

Behöver du gå upp i vikt? Jag köper massa mat och gainers. Har du en torr hårbotten? Jag kommer att stå där och olja in din skalle och sen köpa rätt schampo åt dig. Är du intresserad av en bok? Jamen jag köper den och alla uppföljare. Sa du att du älskar kakor? Jamen jag kommer att baka kakor till du spricker! Äter du för lite frukt? Jag fixar vitaminer älskling! Och precis som min mamma gjorde på mig kommer jag att vilja peta på alla dina pormaskar och finnar.

Om ni bara visste hur mycket pengar jag har lagt på saker till mina partners som de sen aldrig använde… it´s so sad. Jag ville ju bara förbättra deras liv, haha… Oh god.

Ibland när jag kollar tillbaks på mina förhållande känner jag att shit, jag behöver verkligen skaffa barn. Det här är ju bara konstigt. Och det blir stadigt värre ju äldre jag blir så jag börjar ju ana att moderinstinkten har tagit över och vill dadda alla jag kan.

Men skämt åsido så är det ju faktiskt en rätt fin egenskap. Baksidan med det är att jag ofta tar ut min energi totalt på någon som inte ens vill att jag ska göra allt som jag gör. Så sitter jag där utsliten och trött medan jag önskar att någon kunde göra allt det där för mig.

Så varför gör jag inte det för mig själv?

Jag har blivit mycket bättre än tidigare, men jag ställer inte alla mammiga frågor till mig själv varje dag. Jag ser inte till att alla mina behov blir tillgodosedda eller gör allt för att göra mig glad när jag är ledsen.

Hur dumt är inte det?

Så det är exakt vad jag gör nu. Så fort jag känner att jag saknar något försöker jag lista ut hur jag kan fylla tomrummet från mig själv. Visst, det är lite svårt att ersätta vissa saker. Som på kalla nätter när man önskar att man hade någon att hålla om. Att tända mysiga värmeljus, fylla upp med kuddar och sen ligga och krama sig själv funkar ju sådär. Men om du testar att ligga och krama dig själv kan du i alla fall få ett gott skratt! Det känns faktiskt en anings märkligt. Men vad är personlig utveckling utan förmågan att skratta åt sig själv?

Okej, nu tappar jag tråden igen. Men ja, som sagt kan jag inte ersätta allt men jag känner mig helt klart mer trygg i mig själv. Ju mer kärlek jag lägger på mig själv desto större blir friden jag känner inom mig. Dag för dag släpper jag tag om gammal negativ energi och gör plats åt nya positiva känslor och möten.

Jag är kanske en konstant ”work in progress” men jag går alltid framåt. Alla mina kraschlandningar är bara ett verktyg för att pusha igenom snabbare och större förändring.

Och just nu händer det jävligt mycket inom mig.

Lämna ett svar