Klockan tickar och tiden rinner ut som sand genom fingrarna. Kan du känna skiftningarna som sker runt omkring dig? Förändring ligger i luften och väntar. Tänker du handla eller tänker du gömma dig? Tick tock, tick tock. Tiden går allt snabbare och jag kommer inte att vänta. Jorden snurrar allt snabbare och jag följer strömmen av energi som skapas av varje varv den tar.
Klockan tickar snabbare och din tid håller på att rinna ut. Precis som ett förutsägbar och tråkig bok slängs du i högen. Jag öppnar en ny och den visar sig vara lika förutsägbar som du. Borden är vända och den här gången är det jag som springer. Tick tick. Högen blir större och jag kan inte stanna kvar. Kommer du att överraska den här gången eller ligger du kvar i högen och dammar?
Tick tock, tick tock. Jag ligger i sängen och hör pulsen slå i takt med varje sekund som går. Minnen suddas ut och raderna i böckerna smälts ihop. Du hade din chans men lät tiden gå. Nu tickar den mot sitt slut och du förvandlas till ett suddigt minne från en svunnen tid. Tick tick.
Visst är det underbart att känna sig helt betydelselös och bortslängd?
Det är lite fascinerade hur mitt huvud fungerar just nu. Helt plötsligt fylls jag av olika narrativ som jag måste få ut. Det spelar ingen roll om jag går till jobbet, till gymmet, tränar eller går hem. Så fort jag går och lyssnar på musik sätts tankeverkstan igång.
Ibland måste jag liksom skynda mig hem och öppna upp datorn så att jag kan försöka hinna få ut allt. Tyvärr är ju inte minnet helt perfekt så det låter ju aldrig så bra som det gjorde i huvudet. Men ändå, det är en rätt härlig känsla.
Det finns liksom ingen riktig mening för mig att skriva här. Visst, det trillar in lite besökare men jag tror att alla gamla läsare har glömt bort den här bloggen sedan länge. Och även om de gjorde det så finns det ingen riktig baktanke med det. Jag behöver inte kommentarer eller uppmärksamhet längre. Det jag skriver är inte alltid ens logiskt och de det handlar om är nog de som minst troligen skulle hamna här och läsa det. Än mindre tror jag knappast att de ens skulle förstå det.
Ibland vet jag inte själv vad det är som jag försöker säga. Ofta tappar jag tråden och kommer in på något helt annat. Samtidigt så måste jag hålla mig från att sitta och skriva en hel roman för ett ynka inlägg. Trots det så är jag så jävla glad över att jag skriver. För något som har legat i dvala i mig har äntligen vaknat upp. Min fantasi skenar iväg och jag känner skrivarglädje igen, hur ologiska mina rabalder än må låta.
Det är just känslan av att vilja skynda mig hem och skriva som gör mig glad. Äntligen vill jag något igen. Min kreativitet vaknar till liv och ju mer jag skriver desto större blir min fantasi. Verkligheten bakas in med metaforer och min inre fantasivärld i en aningens konstig blandning.
Men den är trots allt min.
Det behöver inte vara bra, logiskt eller välläst. Jag behöver bara få det ur mig. Det är så här jag processar saker och ting som har hänt i mitt liv. Så har det egentligen varit ända sedan jag var liten. Ju mer jag rensar saker från barndomen, desto fler lappar och texter hittar jag. Ibland är det bara ett par rader och ibland är det dikter. Det är inget som är så särskilt fint precis, men det är ändå lite fascinerad att nu i efterhand puzzla ihop alla bitar.
Så även om allt låter konstigt och vrickat så tänker jag försöka skriva ut så mycket som möjligt. För vad har jag att dölja egentligen? Jag behöver inte precis imponera på någon heller så skit samma.
Let´s go crazy.