Dont forget to breathe..

Andningen känns tung och det gör ont när luften försöker tränga sig från munnen ner till lungorna. En stor klump sitter fast i halsen och täpper till så att det blir en stor ansträngning för att göra något så simpelt som att andas och svälja. Ett svagt tryck ligger som en hinna över bröstet och trots lugnet så känner jag hur min kropp börjar ticka som en tidsinställd bomb. Vart än jag vänder på mitt huvud så ser jag bara skräp och kläder som ligger överallt som ett hav av smuts. Jag känner mig vidrig som tillåter mig själv att leva och sova i ett rum som säkert möglar sönder vilken dag som helst. Under dessa timmar som jag har varit hemma nu så har jag försökt att ställa mig upp och dra mig i kragen, varje gång så misslyckas jag och faller ihop. Speglarna visar en söndersliten människa som aldrig verkar kunna lyckats med något alls, vare sig det är stort eller litet. Utseende är precis som rummet, stökigt och vidrigt. Det känns som att allt felaktigt och dåligt som finns är en avspegling av den jag är som person. Varje snedsteg är ett bevis på svart och vitt hur värdelös jag egentligen är.

Jag kan inte ens skriva eller uttrycka mig så att det inte låter som om en treåring har skrivit det.