Don’t you just love days like these?

I guess I have to say no to that. Underbart att vakna lite sent, att stressa i ordning sig och sen försöka hinna packa ihop inför helgen medan man blir förbannad över att man inte förberedde det dagen innan. Magen skrek efter mat på vägen till tåget medan jag skyndade mig yrvaken och snurrig. När jag kom fram till tåget och kände hur svimningskänslorna började komma så sprakade det i högtalaren och en välbekant röst kom med det där förbaskade beskedet igen, tåget var försenat. Som tur var lyckades jag stå kvar på bena och huttrade i kylan medan hårtopparna började förvandlas till istappar. När jag väl kom iväg på tåget så stannade den flera gånger på och mellan stationerna eftersom att det hade blivit köbildning. Alltså fick jag såklart stressa ännu en gång till Mando för att inte komma försent till frukosten.

Måltiderna kom och gick och oxhungern var lika stor som vanligt. Det känns knappt som att jag äter någonting alls fast jag  ibland till och med äter mer, vilket jag inte får. Det är verkligen svårt att låta bli när det känns som att jag svälter. Jag vet att jag inte gör det men hungern säger något helt annat. Hela dagen har jag även fått äran att gå runt med migrän och en sorts yrhet som fortfarande sitter kvar, det känns som att jag sitter på en guppande båt. Det var just typiskt att jag fick migrän just den här dagen då jag fick kämpa med en stor fobiutmaning. Jag drack mitt första glas mjölk på… 10-12 år? Oboy funkar bra men ren mjölk har jag alltid haft svårt för. Sedan försökte jag även äta en dubbelmacka med leverpastej. Mjölken lyckades jag dricka men jag får fortfarande kväljningar av det och kan inte säga att det är så särskilt gott, mackan var en helt annan sak. Det tog nästan 40 minuter för mig att lyckas ta 3 små tuggor innan jag gav upp. Bara jag tänker på hur det såg ut så blir jag spyfärdig. Det var nära på att jag spydde på bordet när jag kände en obekant och vidrig eftersmak i munnen. Helvete va jag hatar min överdrivna känslighet för mat.

Sen var ju inte SL så snäll mot mig när jag skulle åka till Julian. Först var det någon som hade skadat sig eller dylikt på tåget före oss i tunnelbanan så vi var tvungna att stå och vänta på att ambulanserna skulle plocka bort personen. När vi väl fick åka igen blev det köbildning så vi fick vänta ännu en gång ett flertal gånger mellan stationerna. Pendelbanan var ju såklart helt fucked up på grund av att en elledning hade rasat ihop tidigare så det var halvtimmes-trafik (vilket mer betyder att de åker hur som helst). 16.04 blev till 16.09 som i sin tur blev till 16.12. Och så fortsatte det tills klockan slog halv 5… Jag kände mig nästan död när tåget kom och jag hade stått ute i kylan i 35 minuter.