Du kan ge mig hela världen och det kommer fortfarande inte att vara tillräckligt. Ibland känns det i alla fall som att det är så. Självklart skulle jag uppskatta om någon ens försökte, det är alltid tanken som räknas. Men om vi ska försöka att inte vara så bokstavliga så kanske jag ärligt talat ska säga att det är nästintill omöjligt att göra mig nöjd. Det spelar ingen roll vad det handlar om. I varje liten och stor del av mitt liv förväntar jag mig allt och ännu mer, vilket leder till en ändlös besvikelse.
Det handlar om jobb, mina relationer, min vardag, mina bedrifter, hela mitt liv. Hur saker och ting än är och hur det än går känner jag mig jämt otillfredsställd. Det är alltid något som saknas och det är alltid något som är fel. Elden i mig får mig att drömma och tänka stort, men rädslan för att ta fel väg och bli ännu mer besviken hindrar mig från att försöka. Jag går inte längre in helhjärtat i något jag gör. Inte ens i fåniga spel låter jag mig gå all in bara för att kunna riskera att jag ger mitt allt och trots det kanske misslyckas. Är det verkligen bara min irrationella stolthet eller är det något annat som ständigt håller mig tillbaka? Kanske är det så att jag mest skyller det på min stolthet för att dölja ett ännu djupare problem. Jag vet ärligt talat inte.
Jag är egentligen den enda boven i dramat men det hindrar inte mig från att dra in min omgivning. Jag förväntar mig mer av livet och alla andra som finns i den. Ibland utan att kämpa för att förtjäna något… för tänk om jag skulle mot förmodan misslyckas? Så varför har jag mage att förvänta mig så mycket av livet och alla andra? Jag har ärligt talat inga ursäkter. Kanske är jag hjärntvättad av filmer eller så kanske jag trots allt har en rysligt narcissistisk sida dold under den osäkra ytan.
Faktumet att jag förväntar mig så mycket av allt, alla och livet i sig lämnar mig i en ständig besvikelse. Istället för vara tacksam för det jag har längtar jag ständigt och olyckligt efter något mer. Jag försöker ständigt bryta detta värdelösa tankesätt men det kommer alltid tillbaks till mig. Inte ens när jag gör något med vetskapen om att jag inte kommer få något tillbaks och därför inte kan förvänta mig något slutar det på samma sätt. Jag känner mig sårad, misslyckad och ibland till och med förnedrad. När jag gör en handling är det oftast osjälviskt till en början men när den väl är gjord vaknar det själviska barnet i mig och tar över. Jag behöver helt plötsligt mer och snabbt börjar undra om jag har gjort ett misstag.
När jag skriver det här sitter jag och undrar om huruvida jag är en hemsk människa eller bara någon som inte nöjer sig med vad som helst. En del av mig hatar min girighet, en annan tycker att det är självklart att vilja ha det bästa som världen har att erbjuda. Varför ska jag nöja mig med mindre liksom? Samtidigt känns det omöjligt att kunna räkna ut vad som är att förvänta sig för mycket och vad som är att förvänta sig det man förtjänar. Kanske så försöker jag ursäkta mitt beteende för mig själv så att jag ska kunna leva med att jag är mer självisk och egenkär än vad jag själv tycker är okej.
Något som jag tror att vi alla kan komma överens om är att jag helt klart tänker alldeles för mycket. Jag vet inte om texten är förståelig för andra eller om jag bara har skrivit ett massa osammanhängande flams igen men det är skönt att kunna få skriva av mig lite. Jag älskar att skriva och få ut mina känslor som jag oftast inte själv förstår på något sätt. Det blir inte så ofta nu för tiden tack vare en mental blockering som inte vill släppa och som kväver min kreativitet till tusen. Den har suttit i ett par år nu men jag hoppas att jag en dag hittar tillbaks till mitt gamla jag igen. Då kanske jag kan slippa den här bubblande känslan av att det är alldeles för mycket som hålls osagt. Jag behöver uttrycka mig, så är det bara.