Dysthymic disorder

”Unhappiness is not knowing what we want and killing ourselves to get it”. – Livet känns rätt så tufft och jag önskar att jag kunde lägga till ”just nu” efter de fem orden men det vore en lögn. Hur många lögner har jag skrivit och sagt genom livet upp till nu? Alldeles för många. Inte för att medvetet vilseleda er utan mer för att vilseleda mig själv, för att jag var naiv och trodde att jag skulle känna mig glad om jag bara sa det tillräckligt många gånger. Sanningen är att när jag har skrivit att jag mår bra eller känner mig glad så har jag egentligen bara känt mig lite mindre död eller ångestfull. Orden glad och lycklig finns inte ens längre i mitt ordförråd och jag kan inte heller minnas när de senast gjorde det. Även fast jag inte är säker på vad dessa känslor innebär så försöker jag desperat få tillbaks dom i mitt liv och går så långt att jag alltför ofta även ljuger för mig själv. Alla lögner som har pågått mellan mitt egna inre och alla i min omgivning i alla dessa år har gjort mig helt förvirrad och vilsen. Mina känslor har klumpat ihop sig så pass mycket att jag inte längre kan känna vad som är vad. Är jag ledsen, arg, apatisk, orolig, sårad eller tom? Vem är jag i huvudtaget och vad vill jag med mitt liv?

Jag känner mig som världens mest falska människa som den här planeten någonsin har skådat. Den där masken jag har gömt mig bakom har börjat att växa fast i min hud och jag kan inte få av den. Jag vet inte när det hände men långsamt blev den en del av mig och nu kan jag inte skilja på vad som är mitt och vad som är skådespeleri. Det enda jag vet är att våra personligheter har kraschat ihop med varandra och startat ett ändlöst krig. Jag vill synas men jag vill vara osynlig, jag vill leva ett spännande äventyr men jag vill dö i min ensamhet, jag vill vara populär och ha många vänner men jag vill bli lämnad ifred, jag vill få komplimanger men jag vill höra hur ful jag är, jag vill dansa och vara i centrum för allas uppmärksamhet  men jag vill sitta i ensam i ett hörn… Ja och nej, bu och bä, allting har två svar och jag om någon är full med dubbelmoral.

Hur många gånger har man inte hört att allting kommer att lösa sig och bli bra? Jag har hört det så många gånger att jag inte kan tro på det längre. Jag vill tro det och vissa dagar är hoppet lite större än vad det är just nu men för det mesta verkar det bara vara en dröm som aldrig blir sann. Det har gått för många år för att jag ska kunna tro på det helhjärtat och det gör ont. Jag hatar att det ligger en stor skuld i att ha en sjukdom och att det är svårt att få andra att förstå att det inte är deras fel. Att säga att de inte kan rädda mig och att jag inte kan lova att jag blir helt frisk. Jag har en kronisk depression, dystymi, som periodvis djupnar och övergår till egentlig depression (eller så kallad dubbel depression). Det räcker tyvärr inte att vifta med trollspöet för att de helt plötsligt ska försvinna efter en nästan hel livstid. Men så länge man inte har levt med mig eller fått genomgå en massa samtal från läkare och psykologer jag har haft genom tiderna så är det inget man ser.

Jag sminkar mig när jag går upp på morgonen, ler och skrattar så allt är bara bra i de flestas ögon. Likväl som att ingen ser eller märker ens när jag haltar av smärta och verkar låtsas att de inte hör när jag kvider av smärta. Det händer nästan aldrig att någon frågar hur jag mår och låter mig vila på en bänk för jag kan ju ändå gå. Jag har inte kryckor eller så – alltså är det inget fel på mig. Det jag känner på insidan är hundra gånger värre men ändå finns det aldrig någon som ser hur mycket jag lider. Vill jag att någon ska göra det? Både ja och nej. Troligen skulle jag förneka allt och skylla allt på tröttheten, men någon gång skulle det vara skönt att träffa någon som ser igenom ens lögner och bortförklaringar.