Emotionally crippled

Den där känslan du får när du är galet hungrig, kissnödig och håller på att dö av törst…
Jag har varit instängd på mitt rum i över 3,5 timmar nu tack vare att mamma och Berndt har ett möte med vägföreningen.
Dumt nog planerade jag inte kvällen så särskilt bra så nu sitter jag här och väntar på att de äntligen ska gå.
Jag kan inte göra mig i ordning för att sova heller just för att det är andra okända människor här.
Jag vågar inte göra ett skit bara för det här lilla… Hur skrattretande är inte det?
Jag önskar att jag kunde rycka mig i kragen och skärpa mig men det kan jag inte.
Jag klarar inte av känslan av att bli dömd och se deras hånande blickar.

I HATE THIS SHIT. Seriöst, kan någon slå ihjäl mina ologiska tankar?

Detta inlägg har en kommentar

  1. sv: Åh, det värmer så. Tack kära du!
    Kram. ♥

Lämna ett svar

Stäng meny