En ältande social fobiker

Hur kan något så simpelt kännas så otroligt svårt? Som att till exempel få ur sig ord som bildar meningar både verbalt och i skrift. Det verkar gå i perioder. Ibland pladdrar jag på om jag vet inte vad tills att det gör ont i halsen, men för det mesta kan jag inte få ur mig ett endaste ord. På den senaste tiden har det hänt för ofta att det blir många pinsamma tystnader för att jag behöver en evighet på mig för att tänka ut något att säga. Ibland känns det helt omöjligt att föra konversationer vidare eftersom att jag inte vet vilka följdfrågor jag borde fråga eller vad jag kan tillägga. När jag väl säger något får jag en fruktansvärd ångest efteråt.

Om jag fick en krona för varje gång jag ångrar något jag har sagt skulle jag vara rikast i världen. Den där betänketiden jag behöver ibland för att komma på vad jag ska säga brukar aldrig fungera så bra, så i slutändan blir det ändå alltid något impulsivt och dumt. Precis samma sak händer när jag skriver. Jag tänker, kommer inte på något, blir stressad och skickar iväg något impulsivt. Poff, där tog jag kål på ännu en konversation. Många brukar ju säga att man ska tänka innan man säger något men det verkar ju helt omöjligt. Så fort jag blir lite pressad kan jag inte styra mina tankar och inte min mun heller för den delen.

Jag förstår inte riktigt meningen med att jag ska sitta och älta allting om och om igen. Men mitt psyke verkar inte vilja släppa taget om alla misstag jag har gjort och alla de gånger jag har gjort bort mig. Det är tröttsamt att sitta och ha ångest för något man sa för flera år sedan och som andra säkert redan har glömt. Jag vet inte varför men minnena spelas alltid upp som korta videoklipp i mitt huvud och jag kan inte radera dem. Det mesta är bara småsaker och ingenting tyder egentligen på att andra har tyckt att jag har gjort fel eller så, men ändå kan jag inte sluta älta och låta ångesten äta upp mig. Jag hatar det.