En dåligt start på det nya året…

Mitt huvud känns helt omtöcknat efter att ha vaknat strax innan 17.00, såklart så har jag inte alls den där tonårskroppen som borde klara av det. Så istället så ligger jag här i älsklingens säng som vanligt och mår skit, både fysiskt och psykiskt. Igår gick åt helvete, jag grät bara några få minuter innan tolvslaget, missade alla fyrverkerier som jag hade sett fram emot, den där nyårskyssen blev aldrig av och jag hade skuldkänslor och ångest hela natten. Just bara det faktum att jag alltid har så höga förväntningar innan av hur det ska vara förstör lite för mig, det är som att jag ber om ett misslyckande följd av missnöje.

Men det är inte precis mig det är synd om, killen som styrde upp allt och som hade ansträngt sig för att alla skulle få det bra på nyårsfesten åkte fast för rattfylleri. Jag tror inte att jag var ensam om att man tog på sig skulden efteråt, vi var då 3 som satt i bilen när det hände. Men jag måste säga att jag både känner och anser att jag är mest skyldig om inte den enda som är det. Jag åkte med honom tre gånger och två gånger av dem så hämtade han bara mina vänner som ingen annan där kände. Jag sitter fortfarande och tänker om jag kanske uppmuntrade honom eller sa något fel, var jag så dum och full så att jag till och med bad honom? Jag kan inte säga säkert om vad jag gjorde eller så men det är som en del av mig bara vet att det måste vara mitt fel. Det värsta var ju att han är så otroligt snäll och är en underbar som person, detta såg jag bara av igår och ändå så är det just han som råkar illa ut. Det känns fel.

På vägen till och från pendeln där vi hämtade våran kompis (som han skulle hämta med bil) så skrek den inre rösten så högt så att jag inte kunde tänka på något annat. Monstret som jag kallar ”henne” skällde ut mig med ett skrik som bara blev högre och högre. Allt jag kunde höra var, ”Det är ditt fel Ninni, DITT FEL, DITT FEL, ALLT ÄR DITT FEL!” Såklart så kom utskällningar om allt annat som även är mitt fel, allt som jag har förstört för andra och hur jag har sårat dem.

Som tur var så kom han tillbaks efter några timmar när de flesta hade dragit, jag kände mig väldigt lättad även fast att jag fortfarande mådde dåligt av det. Han verkade må bra och han var inte arg på någon men jag är ändå orolig över att han bara sa som han sa för att vara snäll. Hans syskon som även de är otroligt snälla och trevliga satt och nästan tröstade oss eftersom att de såg hur skyldiga vi kände oss. De var otroligt förstående och gulliga så jag kan inte så mycket mer än att tacka hela deras familjs för deras omtanke under den svåra stunden.

Strax efteråt så var vi tvungna att gå eftersom att det inte går bussar så ofta under natten, det gick ju inte heller så bra då vi inte hittade till busstation. Så istället gick vi en halvtimme till Handen terminalen för att vänta på bussen där. Jag och Julian kunde inte komma precis till station där vi bodde så det blev nästan en timmes gångväg för oss. Eftersom att snön hade fallit hela kvällen så var det tillräckligt djupt för att vi nästan fick ploga med våra skor och kämpa oss fram.Vi både hostade och slet genom snön, mina bröstsmärtor var kraftiga och jag kände nästan bara för att lägga mig ner och dö. Men vi kom ju ändå hem efter ett tag och vi både var väldigt utmattade, jag vet inte vad klockan var men vi kom hem tidigt under morgonen. Just nu känner jag mig nästan lika dålig som igår och det känns som att starten på 2011 verkligen har gått åt helvete. Jag hatar verkligen att högtider är så viktiga för mig, jag orkar inte bry mig så mycket längre. Nu känner jag mig självisk också bara för att jag sitter här och tycker synd om mig själv, usch! Det är väl nu under det nya året som jag ska öva mig bort det? Det låter som en bra idé.