En flickas dröm blev en flickas mardröm

Jag ville bli en stjärna, berömd och älskad av alla. Mina drömmar var olika men hade alltid ett och samma mål. Jag skulle bli en en känd sångare, en skådis, författare, poet, en modell som prydde alla omslag eller en psykolog som räddade hela världen. Visst låter det konstigt att en blyg liten flicka med social fobi och ständig ångest ville så gärna bli sedd? Barnet i mig var så säker på att om jag bara skulle bli framgångsrik och perfekt så skulle jag bli älskad. Jag ville bli en förebild åt andra, vara omtyckt och få bekräftelsen som jag tyckte mig behöva. Men jag blev aldrig perfekt och därav kände jag mig som ett misslyckande. Jag hade och har inga talanger och när jag fick en uns bekräftelse så kom det in igenom örat för att flyga ut igenom det andra. vad jag än lyckades med eller fick höra så blev jag aldrig nöjd.

Min största önskan nu är inte att vara känd utan att vara en förebild. Jag vill på något sätt hjälpa andra och motivera människor till ett lyckligt liv utan komplex och ideal. Men jag kan inte sudda ut min bakgrund och mina egna problem som jag fortfarande slåss mot. Jag har gjort så mycket hemskt mot mig själv för att nå en onåbar perfektion och sedan straffat mig själv för att jag alltid var en besvikelse. Vissa säger att jag är stark men jag känner mig fruktansvärt svag och såbar. Mitt förflutna jagar mig varje dag och jag kan aldrig glömma alla misstag och dumma saker jag har gjort i livet. Jag har svikit så många, min familj, mina vänner och inte minst mig själv. Jag har sårat och skrämt de som älskar mig. Ljugit och betett mig som ett egoistisk svin.

Alla gör misstag, det vet jag. Men ändå känns det som att mina gör mig till ett monster medan andras misstag bara är normalt. Tankarna om att vara den perfekta och duktiga lilla flickan sitter så hårt i mig att jag fortfarande inte kan acceptera den jag är. Mina synder kan inte göras ogjorda och jag kan inte ta tillbaks allt det dumma jag har sagt. Men kanske kan jag på något sätt gottgöra allt om jag bara kämpar på och aldrig ger upp hur svårt det än är. Jag kommer kanske aldrig bli någon som arbetar varje dag eller bidrar till samhället, men kanske kan jag ändå vara värd att få dela er luft. En dag blir jag kanske fri från all självhat och kan hjälpa andra som går igenom samma sak. Det går inte att radera mitt lidande men jag hoppas ändå att det kan komma något gott ur det på något sätt.

Detta inlägg har 8 kommentarer

  1. Du kommer med all säkerhet att hjälpa andra som varit i din situation, i framtiden. Du är duktig på att hjälpa & med de som hjälper allra bäst är de som varit med om det själv. Jag lever själv i självhat o komplex, har alltid haft drömmar om att bli den perfekta o smala. Det är jobbigt, men bara man kämpar så kommer framtiden snart att bli ljusare. Man kan inte göra saker ogjort, man kan inte fly från sitt förflutna. Mitt förflutna är inte fläckfritt heller, men en del får man glömma & en del får man bearbeta. Även om du känner dig som den svagaste individen på jorden, så är du en av dem starkaste. <3

  2. Förutom det med min farmor så är det bra här 🙂
    Vad gör du?

  3. sv: Aw *-* men ja, håller med dig på den fronten, haha. Jag tror att hon känner igen sig i mig lite grann c;

  4. Kan ju säga att en nära vän till mig ser verkligen upp till dig. Hon läser din blogg dagligen och hon finner hjälp här.
    Jag läser också din blogg dagligen och tycker att du har en verklig talang för att skriva.
    Kram!

  5. Ja du är ju en bra förebild eftersom du blivit en ”bättre människa” (du var bra förut, joooo det var du säg inte emot, men nu är du bättre) och är stark! Puss på dig häftiga coola Ninni! <3

  6. Du är nog en större förebild än va du tror att du är. Även om du inte tycker det själv så tycker jag och säkert många andra att du är grymt stark, alla skulle inte själva ta emot hjälp och be om den, alla skulle inte kämpa på och vilja bli friska. Du är grymt stark som inte ger upp, det är säkert jobbigt men du har ju viljan att bli frisk! Jag är lik dej på så vis att vi har det sociala problemet, blev så glad när jag hittade din blogg eller dej överhuvudtaget, först på bilddagboken, fast då fattade jag inte alls att det var så illa som det var/är. Jag trodde inte jag var ensam om mitt problem men att hitta någon som svarar på sina frågor och andra kommentarer gjorde mej lite..säkrare. Jag lever inte efter min diagnos jag ser mej ”bara” som blyg. Men du är ett grymt stöd och en grym inspirationskälla för mej. Som ”Maja” skrev, jag ser upp till dej och finner hjälp i din blogg. Tro det eller ej men så är det.
    Du är en större förebild än vad du tror! Jag hoppas att du en dag kommer acceptera dej själv och din kropp, det är du värd. Du kommer lyckas med allt du vill, bara du inte ger upp. Jag tror på dej <3

Lämna ett svar

Stäng meny