Nu är semestern över och vilken berg och dalbana det har varit känslomässigt….
Det känns som att jag knappt gjorde något på semestern, men med tanke på att jag inte har skrivit på nästan 1 månad hade jag nog rätt fullt upp ändå.
Så hur gick det egentligen med min känslomässiga åktur? Vi kan väl säga att det gick jävligt upp och ner. Jag gick från att tappa allt självförtroende och känna mig sjukt låg, till att inse hur jävla bra jag är och kände mig nästintill lite narcissistisk.
Emellan där hade vi en period av ”fuck it”. Jag blev sjukt arg, hämndlysten och aggressiv. Som tur var så var det i min ensamhet så ingen råkade hamnade i skottläge för mina utbrott. Men den ilskan hjälpte mig faktiskt att komma på fötter igen efter att ha känt mig så otroligt vek och patetisk.
Detta höll på bara ett par dar och sen så rann all ilska ur mig. Jag insåg att jag inte behöver bli arg och se allt i svart och vitt. Jag kan faktiskt släppa taget och sluta bry mig så jävla mycket. Jag orkade helt enkelt inte vara bitter längre och starta upp drama för mig själv eller någon annan. Vad löser det egentligen? Så jag släppte min ilska och tänkte helt enkelt låta livet vara som det är.
Sen har jag gått emellan att inte bry mig och att få ångest från ingenstans och känna att jag måste göra något. Att jag måste lösa saker, prata och bena ut vad det är som händer. Och när jag inte har fått göra det har den där ilskan börjat pyra upp igen.
Jag är okej. Jag är inte okej. Jag är ledsen. Jag är glad. Jag är förbannad. Jag är likgiltig. Jag bryr mig inte ett skit. Jag bryr mig för mycket. Jag känner ingenting. Jag är tom. Jag känner för mycket.
Upp och ner, ner och upp. Hela den här känslosamma resan har lämnat mig rätt förvirrad. Vad är det jag vill? Vad behöver jag? Varför reagerar jag som jag gör? Exakt vad är det som triggar mig?
På vissa sätt har jag känt mig som en tonåring och bettet mig som att jag hade förväntat mig själv som tonåring. Men när jag väl var 15 år var jag för feg och stolt för att ta så knäppa risker. Så varför gör jag det nu helt plötsligt?
Jag tar ett steg bakåt och släpper taget
Nu har jag bestämt mig för att ta ett stag bakåt från saker och ting. Jag tar tillbaks all min energi som jag har investerat i andra och lägger full fokus på mig själv. Istället på att sitta och älta över andras tankar, känslor och beteenden behöver jag fokusera 100% på att hela mig själv just nu.
Jag behöver bli lite Ninni á la 2014 igen där all min energi ligger på träning, kost och mitt egna välmående. De senaste månaderna har tärt lite på mig och jag behöver ta tillbaks min kraft på något sätt. Jag funderar lite på att göra en liten social ”detox” också, men jag vill samtidigt inte isolera mig själv. Så jag behöver nog hitta en balans där som får mig att känna mig trygg. Men efter mycket festande under sommaren är det nog bra om jag minskar på alkoholintaget och antalet utgångar.
Jag ska även jobba hårt med att släppa min abnorma längtan efter kontroll. Jag kan inte kontrollera andra eller vad som händer i framtiden så jag måste sluta låta min rädsla styra mig. Och med det hoppas jag att alla mina konspirationsteorier och letande efter lögner minskar. Det inre barnet i mig behöver vila från allt detektivarbete.
Jag måste även sluta gräva, fråga en massa frågor och försöka hjälpa människor som inte har bett om det. Just nu måste jag nog bli mer självisk i huvud taget när det kommer till andra. Jag har lite av ett hjälte-syndrom som jag måste stjälpa. För det är något som genom åren bara har tagit energi från mig. Speciellt när det ”syndromet” blir som störst för människor som varken uppskattar eller ens vill ha hjälpen. Jag inser alltid i efterhand vad jag har gjort så jag måste verkligen ställa mig in mentalt att stålsätta mig för sånt.
Speciellt med människor som aldrig gör detsamma för mig. Jag har fått nog med att bli tagen för givet så jag tänker inte sätta mig själv i sådana situationer igen.
Sorry, men allt handlar om MIG från och nu.