En kronisk och förlamande trötthet

Den förlamande tröttheten. Jag avskyr den som pesten och vill bli av med just den mest av allt. Om jag inte hade den skulle jag kunna hantera dystymin som är kronisk och de återkommande depressionerna som aldrig lämnar mig tillräckligt länge för att jag ska kunna återhämta mig. Utan tröttheten skulle jag inte känna mig så handikappad och förtvivlad att jag allt för ofta vill ge upp och aldrig gå upp ur sängen igen.  Jag är inte bara lite trött och sömnig, jag är håglös, abnormt trött och sjukligt utmattad. Alltför ofta vaknar jag upp med ”sleep drunkenness” och känner mig så pass förvirrad nästintill hela dagen att jag ibland blir rädd. Dessa dagar kan jag knappt gå eller ens tänka för att jag är så borta. Jag vet inte hur det känns att sova ut och sen känna sig tillfreds och utvilad. Hur det känns att vara pigg, vaken och alert. Jag måste kämpa för att hålla mig vaken på dagarna och sen behöver jag hjälpmedel för att sova på natten, för trots tröttheten verkar mina hjärna ändå vilja gå på högvarv. Jag kan inte låta mig ta en tupplur under dagen eller låta mig råka somna när jag åker tåg eller sitter i t.ex. ett klassrum. För vad händer då? Det blir ingen powernap för mig utan det blir en längre sömn som gör mig ännu mer trött och som jag sen knappt kan vakna ur. Om jag har otur får jag även sömnparalys och hallucinationer.

Jag gör mitt bästa för att överkomma det men ofta känns det menlöst. Motion, regelbundna mattider, ”uppiggande” mediciner, att hålla dygnsrytmen och att hålla igång med aktiviteter hjälper men det hjälper så pass lite att det känns hopplöst. Samtidigt är tröttheten för överväldigande så att det nästan är omöjligt att hålla igång och göra saker. Det gör mig så frustrerad för jag vet att jag måste ha orken för att kunna känna äkta glädje för en gång skull. Jag måste ha orken att göra sånt som gör mig glad och ha orken att träffa mina vänner som får mig att må bra, men det har jag inte och det får mig att sitta kvar i min egna sorg. Jag vill orka vara töntiga, fåna mig och göra helt random saker för att få livet att kännas mindre allvarligt och jobbigt (vilket var meningen med förra inlägget). De som säger att det bara är att sluta tänka på det och fokusera på annat vet verkligen inte vad det är som jag går igenom, om det vore så lätt skulle jag ha gjort det för längesedan. Då skulle jag inte behövt lida så mycket.

När jag inte skriver eller svarar så beror det oftast på tröttheten. Ibland får den mig att känna mig så tom och ihålig att jag inte kan förmå mig att komma på ett svar. Ibland kan jag inte förmå mig att göra något alls och sitter i mitt rum och vickar fram och tillbaks i stolen. Jag vill göra något men kan inte, jag vill tänka men jag kan inte hålla mig från att försvinna från verkligheten. Bara för att tröttheten finns så försvinner inte rastlösheten och den hyperaktiva sidan av mig för det, vilket gör allt än mer förvirrande och frustrerande. Viljan och behovet att göra saker är enorm men tröttheten kommer alltid i vägen. Jag känner mig så otroligt desperat efter en lösning, en räddning eller ens sorts mirakelmedicin men samtidigt är jag skräckslagen inför tanken att det kanske inte går att göra något åt det.