En sån där lång text ingen orkar läsa

Jag bor på ett otroligt fint ställe som ligger nära till allt. Jag har morgon, dags och kvällssol och kan därför sola och bada i D-vitamin när jag än känner för det. Min lägenhet är egentligen för dyr och fin för en medelmåtta som mig men ändå fick jag turen att få bo här ett år eller två. Jag borde bubbla mer av glädje och ambition men istället tar det mig timmar innan jag kommer upp ur sängen och klär på mig. Min kropp är så stel att jag knappt kan resa på mig och mina fötter värker så mycket att jag knappt orkar stå upp i 5 minuter fören halva dagen har gått. Lådor och kläder ligger huller om buller och jag är för överväldigad för att ta tag i det. Jag vill så mycket men något inom mig säger stopp. Kroppen vägrar att kämpa och psyket lägger sig i ett vakum där allt bara är helt tyst. Tomt. Likgiltigt.

Vissa dagar har varit fantastiskt harmoniska här och jag har känt ovanligt trygg. Så trygg att jag till och med kan ha hela lägenheten släckt utan att känna mig det minsta orolig för olika okända ljud som förekommer under nätterna. Andra dagar känner jag mig bara nergången och misslyckad. Jag har inte vågat slänga mina sopor en ända gång bara för att jag är så tragiskt osäker på mig själv och min egna förmåga. Jag vågar inte gå till affären själv för att handla mjölk bara för att det är en produkt som jag aldrig brukar handla själv samtidigt som jag går dit från en ny plats. Logiken till rädslan är obefintlig och egentligen vet jag att jag klarar av det, jag har ju gjort det förut, ändå tar det emot något så otroligt och jag avskyr det. Jag avskyr att känna mig så begränsad och feg.

Om ett par månader fyller jag 21 år och jag känner mig fortfarande som en liten flicka. Jag är inte så självständig som jag önskar att jag vore och mitt kaos som jag trodde att jag skulle lämna har följt med mig. Trodde jag verkligen att jag skulle kunna klara av att städa, diska och göra det fint på egen hand? Verkligen? Nej det gjorde jag aldrig men vet ni vad? Jag ska banne mig lära mig det förr eller senare. Jag har tänkt en hel del den här veckan jag har varit utan internet och nu handlar livet faktiskt om mig. Jag. Moi. Egoflickan. Den här LSS – lägenheten är i mina ögon en brygga mellan mig och min framtid där det är jag som har kontrollen.

Det är dags att bryta loss kedjorna som binder mig med mitt förflutna och alla runt omkring. Det är dags att inse på riktigt att andras mående och levnad inte hänger på mig och att det inte är mitt ansvar att bära upp någon på mina brutna skuldror. Jag är ännu den lilla flickan som skyller allt på sig själv och ingen annan, men kvinnan i mig som försöker bryta sig ut ska ta över och visa mitt rättmätiga jag. Allt för många gånger har jag velat ge upp helt och hållet men min barnsliga beslutsamhet tar alltid över och det är jag evigt tacksam för. Livet måste erbjuda mer än det här förruttnande hålet som kvider i bröstet. Det här kan inte vara allt och jag måste veta vad mer det finns.

 Allt jag behöver är tid. Tid att läka, vila och växa. Jag behöver få den tid jag behöver för att andas och hinna få känna. Jag har varit så instängd i mig själv och mitt helvete så länge att jag har tappat bort mig och glömt bort grunderna i hur man lever. Med tid och tålamod kan jag lära mig det igen och mer därtill, jag lovar.