Jahapp. Då kom en till sån här riktigt underbar dag. Jag vet inte varför, men hela dagen har jag fått starka ångestattacker som snabbt kommer tillbaks så fort jag börjar tro att jag kan andas igen.
Jag har inte åstadkommit någonting idag. Inte ens det mest simpla saker som jag har lagt upp på min ”att göra”-lista. Jag känner mig bara helt fastfrusen. Jag är rastlös och måste göra någonting, men samtidigt kan jag inte röra mig. Hela kroppen är skakis, det ilar i bröstet, det tar emot att andas och jag vill bara försvinna. Jag vet inte ens vad som hände eller varför jag har blivit så triggad.
Det känns som att någonting djupt inom mig förbereder sig på det värsta. Som om att någonting är på väg att hända. Vad vet jag inte riktigt. Vad kan ens hända när jag sitter fast i mitt rum?
Ibland hatar jag verkligen min hjärna. Jag fattar inte vad det är som har hänt och hur jag har hamnat i denna absurda svacka. Det känns som att hela min värld håller på att rasa samman och ändå är det egentligen inget livsavgörande som har hänt. Jag bara fortsätter att falla utan att förstå varför. Visst är jag medveten om vissa saker som har varit jobbiga och som har sårat mig. Men herregud, det kan verkligen inte bara vara det. Så jävla svag kan jag inte vara. Inte längre i alla fall.
Jag måste komma ut härifrån och göra något. Jag kan inte fortsätta låta mig själv att fastna inuti mitt huvud. Problemet är bara att även när jag är ute och gör saker, kan jag aldrig någonsin distrahera mig själv helt och hållet. Men lite är bättre än inget.
Jag måste bara lyckas tvinga mig själv att gå upp och gå ut.