Jag har visst en sån där värdelös period igen. Min närminne är som en guldfisk, tröttheten är bestående och antingen så har jag ingen fokus alls eller så hyperfokuserar jag. Det känns alltid som att jag ligger efter på jobbet för jag hinner aldrig göra de där extra grejerna som jag vill så gärna fixa med. Samtidigt får jag så dåligt samvete för att jag inte hinner ge alla katter tillräckligt med kärlek. Det kliar i fingrarna och jag vill slita ut, göra om och organisera samtidigt som jag bara vill borsta och pyssla med sötnosarna. När jag tränar har jag svårt att slita mig och stretchningen börjar verkligen ta sin tid. Det är väl bra på sitt sätt men det gör mig stressad när jag tänker på all tid som jag förlorar. Hemma har jag en miljon saker som behöver göras men så fort jag sätter på datorn sitter jag som helt fastklistrad. Jag har faktiskt saknat att vara hyperfokuserad för det är för mig ett bevis på att jag verkligen är riktigt intresserad av något och det gör mig mer kreativ. Men det är mindre kul när man efter ett par timmar tittar på klockan och inser att man måste sova och att man ännu en gång inte har hunnit göra allt som man behöver göra.
Saker och ting är väl inte sådär jättebra annars heller… Men inte heller så jättedåligt. Jag vet ärligt talat inte riktigt själv. Det känns som att någon har fäst fast en kran på väggen till mina känslor och leker med vattnet. Ena stunden är det bara lite som läcker ut och i andra stunden är det som om någon har vridit kranen till max och allt bara forsar ut. Sen tar det stopp ett tag för att sedan starta om och om igen. Mina känslor har varit avdankade väldigt länge och det har skyddat mig från att känna för mycket. Jag har tänkt mer vilka känslor jag har än att faktiskt känna dem som om jag gick efter en manual. Som biverkning har det minskat även mina positiva känslor och det har gjort livet så mycket mer tråkigt än vad det hade behövt vara. Det har aldrig varit så att jag har varit fullständigt känslolös… Jag har bara känt allt i mycket mindre doser och har därav haft svårt att tyda vad det egentligen är för sorts känslor som jag har. Så när saker och ting byggs på för att helt plötsligt bli för mycket kommer allt på en gång.
Det blir en storm av hat, glädje, ilska, sorg, hopp och frustration. Det blir ett känslosvall så att säga. Vilket inte är så jättelätt för mig att hantera men den här gången ska jag försöka att inte undertrycka allt bara för att jag jämt och ständigt vill göra ”rätt”. Det är okej att vara ledsen och det är okej att vara arg. Även över småsaker. Det är okej att vara glad och se fram emot något. Allt behöver inte gå och helvete och framtiden ser nödvändigtvis inte svart ut. Det är okej att känna… Even when it doesn’t make any sense.