Ett långsamt farväl

Jag vet, min humor är bäst. Dagens klädsel fick bli mammas klänning då jag själv inte har så mycket kläder som kändes passande. Idag hade vi begravning för farfar i ett fint litet kapell. Det var jobbigare än vad jag trodde och ganska snabbt blev det svårt att hålla inne tårarna, men nu är det gjort. Det känns svårt och minst sagt konstigt att inse att det hela är på riktigt och det är väl just det som är det jobbigaste med att gå på begravning. När prästen sa hans namn blev det för verkligt och något i mig började brista medan jag försökte hålla upp min alltför stolta fasad. Nu har vi fått säga vårt farväl och på sätt och vis känns det skönt att få ett sorts avslut.

Trots situationen var det kul att få träffa de som var där. Det var många släktingar och människor från Landsort som jag inte hade sett på länge så det kändes som att man åkte tillbaks flera år i tiden för en stund. På grund av min typiska tur klarade jag inte av att äta innan jag åkte och inte heller fanns det något där som jag kunde äta så jag fick tillslut migrän och gick runt som en zombie. När jag äntligen känner att jag kan hålla blygheten i schack kommer det fysiska i vägen istället, som om det är meningen att jag inte ska kunna socialisera mig med andra. Det kanske är en förbannelse som någon elak person har lagt över mig?Ps. Jag saknar dig mer än vad jag vill erkänna.

Spara