Orkar inte vara vaken men kan inte heller somna. Min ögon vacklar, huvudet glider åt vardera håll och magen skriker efter föda. När jag lägger mig ner och sluter ögonen välkomnas jag aldrig av John Blund. Istället vrider och vänder jag på mig i sängen, sätter mig vid datorn, lägger mig igen, småtränar och lägger mig återigen i sängen, vaken samtidigt som jag sover. Vad jag än gör så försvinner jag aldrig helt. Insomningstabletten ligger kvar i kroppen och pyr runt, det får mig att bli helt groggy men håller mig ändå uppe. Rastlösheten tar död på mig. Klockan är nu 02.48 och klockan 06.00 ska jag upp och förbereda mig inför en åktur på upptill två timmar beroende på köerna. Därefter ska jag sitta på ett möte i ungefär två timmar på Mandometerkliniken Novum i Huddinge innan jag drar vidare till skolan. De vill sedan att jag ska börja på Danderyds Mandometerklinik men första mötet ska tydligen vara ända där borta. Jag har ingen aning om hur det går till, om det är ett informationsmöte eller om jag måste försöka berätta om hela min livshistoria. Det gör mig ännu mer avskräckt för jag hatar att vara oförberedd. Vad ska jag säga och göra? Ska mamma berätta något? Kommer de ställa jobbiga frågor eller bara informera? Jag hatar överraskningar när det kommer till sånt här. Jag vill veta vad som komma skall för att kunna känna mig lite trygg.
Nu är klockan 06.00 och jag har lyckas sova nästa två timmar! Det tog sin stund men nu har jag i alla fall fått lite sömn. Min kropp värker efter de förgångna dagarna och min mage skriker av hunger. Jag har ett extremt hetssug och känner redan för att förstöra den här dagen och veckan men jag ska försöka hålla mig till att äta normalt. Nu när jag ska till ätstörningsenheten känns allt redan förstört och för sent. ”De kommer säga att jag är tjock och slänga ut mig på ändan.” – Samtidigt är det svårt att känna behov av hjälp när det inte håller på att ta död på en eller när man inte ens ser så särskilt smal ut. Jag vet att det handlar om så mycket mer än det men varenda ben och märg i kroppen skriker att jag varken behöver eller förtjänar någons hjälp. Önska mig lycka till, jag tror att det är nervositeten inför detta som har förstört min sömn.
lycka till!<3
eller du kanske redan är hemma men, hoppas de gick bra isåfall!:))
känner igen allt.
det kommer bli bättre. inte direkt men om ett tag och nej då kommer du inte vara fet jag lovar.
du är extremt smal, kände också likadant att jag var för fet för att få ligga på sjukhus, att jag är för fet för att ha "anorexi" men egentligen ska man försöka stänga det ute. Det man ska bestämma sig för är om man vill leva eller inte. Om man inte bestämmer sig är det ingen idé.
såg bilden på dig från när du va liten. Var fet när jag var liten, riktigt fet. jag känner mig fortfarande fet, fet som en flodhäst men har bestämt mig för att jag vill leva.
Du är vacker.
Känner igen mig enormt mycket i dig och följer din blogg.
Kram!