Ett sånt där långt och tråkigt inlägg ingen orkar läsa

Tog nyss en härlig halvtimmes promenad med endast min iPod som sällskap för första gången sedan träningsförbudet startade. Jag får inte bara träna sjukgymnastik nu utan även gå på promenader om jag vill vilket jag tänker försöka göra lite mer ofta! Skillnaden nu är att tankarna inte är fokuserade på att gå så snabbt och långt som möjligt för att bränna kalorier, utan för att träna upp mina onda knän och få upp konditionen lite. Att vara hälsosam innebär inte bara att äta tillräckligt utan att även röra på sig och träna upp musklerna då och då. Speciellt om man har fysiska problem och smärtor som jag har och som bara kan dämpas med hjälp av träning. Typiskt va?

Under promenaden funderade jag rätt mycket på saker och ting medan jag lyckades vara medvetet närvarande. En färdighet som jag lärde mig när jag gick i DBT och som jag ständigt försöker använda mig av. Trots mina flygande tankar lyckades jag notera att skogen jag bor i faktiskt är fyllt av hus, mestadels verkar det vara barnfamiljer och lite äldre som har gröna fingrar så att säga. Ett garage heter Bilbo och vi har tydligen en väg som heter Grimvägen. Jag har gått den här vägen tusentals gånger tidigare, men då har jag varit så fokuserad på att se till att hålla alla muskler spända för att träna så mycket som möjligt så jag har helt enkelt missat den fina och mysiga naturen jag bor i. Promenaden gav mig en uppenbarelse och helt plötsligt insåg jag hur långt jag faktiskt har kommit. Nästan allt jag gick i DBT för är ett minne blott. Jag minns inte ens den senaste gången jag dissocierade eller fick en riktig panikattack. Jag har inte skurit mig på snart 2,5 år och jag gråter inte längre utan att veta varför. Må hända att jag inte är så stabil som jag önskar att jag vore men jag är inte så instabil som jag en gång var. Jag känner mig inte sinnessjuk av ångest längre och det känns som att jag får mer kontroll över mig själv för varje dag som går. Det finns en del som jag måste leva med resten av mitt liv, men jag börjar tro att jag ändå kommer klara det.

Jag har lärt mig skillnaden på att leva och överleva. Jag har kämpat hårt och börjar äntligen se resultatet efter all slit och möda jag har genomgått de senaste åren. Min personlighet är lite mer av den negativa och nedstämda typen men för en gångs skull kan jag äntligen tänka på annat än på all smärta jag har genomlidit. Det är därför min blogg har förändrats på den senaste tiden och det är därför jag skriver annat än just hur jag mår. Jag har liksom fått tillbaks min lust att uttrycka mig och skriva om sådant som jag tycker om och uppskattar! Det är en skön känsla att få uppleva annat än ångest och sorg. Jag hade aldrig kommit så här långt om jag inte hade haft alla dessa underbara människor som finns runt omkring mig. Min familj, min pojkvän, mina vänner och mina underbara läsare som har stöttat mig genom vått och torrt. Aldrig trodde jag att det fanns så många omtänksamma och gulliga människor i den här världen som bryr sig om andra som dom aldrig ens har träffat. Ni ska veta att ert stöd och era kommentarer har varit en stor hjälp under min resa och det är jag evigt tacksam för. ♥