Feeling like a hippo

Duckface á la Ninni. Idag har jag varit på Skärgårdsgymnasiet och fått håret fixat. Utväxten är färgad och jag skaffade tillbaks min ombre som klipptes bort sist. Jag vet, jag är hemsk men det är ju så svårt att låta bli. Jag hade turen den här gången med och fick någon som faktiskt vill bli en frisör, puh! Och nöjd blev jag också. Nu måste jag bara få min undercut rakad and I´m ready to go.

Nu har jag varit sådär dålig på att uppdatera igen. För hundratrettiosjundekommafemtiogången. Det händer väl inte så mycket som är värt att nämnas. Eller snarare så minns jag inte så mycket av det som har hänt. Jag är fast i en sån där idiotisk nedåtgående spiral och är för upptagen av att tycka synd om mig själv antar jag. Det här mörkret tär verkligen på mig och nu när det tydligen tvunget ska bli vinter och kallt igen känns allt bara ännu värre. Uuh, 15 dagar kvar och äntligen sitter jag på ett plan mot värmen och solen. Jag längtar. Jag vill inte visa upp varenda litet självskadeärr jag har och jag är lite nervös över hur min mormor ska reagera på min tatuering då hon tidigare har sagt att hon hatar sånt, men jag längtar som fan ändå.

Jag kommer att känna mig som en flodhäst på stranden tho. För att ta hand om min lilla stackars plånbok har jag bestämt mig för att köra en vilomånad från träningen. Bra timing va? Dessutom har jag haft ännu en period utan någon aptit som gör att jag äter dåligt för att sedan smälla i mig chips på kvällen. Mitt blodsocker gillar det inte och det har gjort mig sådär obotligt hungrig igen. Jag är lite stolt ändå över hur bra jag hanterar det hela men självklart ger de kraft åt hjärnspökena. Det är dags, igen, att dra mig i kragen och få i mig något vettigt… och ordentligt. Men det är svårt när man inte är sugen på något. Wöööh.