Fjärde dagen på Mandometerkliniken

En lite mindre smickrande bild på en trött och sliten tjej sittandes i ett vilorum som är 40 grader varmt. Ändå har jag en fleecefilt i knät för att det ska kännas lite mysigare i ett rätt så tråkigt rum. Ena stunden är det rätt så skönt och andra stunden känns det som att man ska dö i sitt eget svett. Jag har börjat ta med mig datorn hit för att hålla mig från att sova timmarna mellan måltiderna. Jag har försökt men min kropp mår bara dåligt av det och ger mig en dunkande och galen huvudvärk som sen aldrig försvinner. Igår blev jag lite bortskrämd, när jag halvsov (eller jag vet inte, jag drömde kanske det hela) och höll på att vakna genom att känna mig helt förlamad i kroppen. Jag försökte lyfta armarna och benen så gott jag kunde men jag kan kunde inte få upp en enda kroppsdel samtidigt som jag försökte skrika på hjälp utan någon röst. Sjukt obehagligt. Men vila ska jag såklart fortfarande göra men nu framför en film istället.

Jag åt nyss upp min lunch på min nya fina våg. När jag såg vad det var för mat så fick jag direkt ångest, hjärtklappningar och allt som hör till. Det var inte riktigt ätstörningen som skrek den här gången utan det selektiva ätandet som kanske borde ses som en ätstörning i sig. Men jag åt upp allt, till och med det som jag först vägrade att ens ta i. Jag satt sist kvar igen vid bordet med min behandlare vid min sida som peppade mig. Nu när jag är här så ska jag inte bara bli fri från ätstörningen utan även just det selektiva ätandet. Det känns svårt, skitjobbigt. Men jag ska göra mitt bästa. Annars vägs den resterade maten upp på en våg och man får det i form av näringsdryck, vilket såklart hände första heldagen då det serverades en sås jag vägrade att äta. Näringsdrycken smakade en blandning mellan havre, järn och svagt choklad så det var inte sådär jättegott precis.

Det är mycket som jag vill skriva om men jag vet inte var jag ska börja riktigt. Jag har fått diagnosen Bulimi och har fått ett överväldigande matschema som inte bara bryter svälten utan även hetsätning. Det är ångestfullt, jobbigt och läskigt. Redan efter bara några få dagar här känner jag mig gigantisk, svullen och äcklig. Men jag vill bli frisk så jag tänker inte ge upp trots alla skrikande röster som ekar i huvudet. Jag är trött på det här livet som jag aldrig riktigt får uppleva. Jag försöker motivera mig själv genom att minnas att det finns en varning om inläggning på heldygnsvården och där vill jag nog inte hamna. Det känns redan lite ensamt här och jag vågar inte ta kontakt med någon så jag tror faktiskt inte att jag skulle klara av att vara här så pass mycket. Så det är bara att fortsätta att kämpa på genom dagarna hur jobbigt det än känns.

Spara

Spara

9 svar på ”Fjärde dagen på Mandometerkliniken”

  1. Du är duktig som vill bli frisk och verkligen försöker. Och du är stark, det ska du veta.

    Jag hoppas att du mår bra och allting kommer bli bättre för dig : )

    Sv: Haha, tack 😀

    Svara
  2. Vad du är stark och bra som verkligen vill och försöker bli frisk! Hoppas du får det bättre snart.

    Sv; Ja, det är allt för många som bara protesterar och slänger bort komplimanger man får. Men det är bra att i alla fall försöka ta åt sig dem 🙂

    Tack, din blogg är också riktigt mysig! 🙂

    Svara
  3. Nu känner jag inte dig, men jag tycker att det är otroligt starkt av dig att skriva ut allt om det här i din blogg. För jag förstår att det måste vara väldigt jobbigt! Fortsätt kämpa och ge inte upp, jag tror på dig! 🙂

    Svara
  4. Jag hade ingen aning om att det var såhär… Däremot vet jag hur stark du egentligen är och alltid har varit, så du kommer att bli frisk till 110%. Tänker på dig jätteofta och saknar dig. <3

    Svara

Lämna en kommentar