Förlåt för allt jag utsatte dig för

När man hittar den perfekta låten som beskriver ens inre dialog så jävla väl. ❤ Över 30 år har gått nu, räcker inte det?

”(You’ll never evolve) I know I can change
(We are not enough) We are not the same
(You don’t have the heart) You don’t have the strength
(You don’t have the will) You don’t have the faith
(You’ll never be loved, you’ll never be safe)
(Might as well give up) Not running away
(You don’t have the guts) You’re the one afraid
(I’m the one in charge) I’m taking the— (No)
I’m taking the
Reins”

Jag står framför spegeln helt naken och exponerad. I ljuset döljs ingenting och jag kan se varenda liten skavank på min kropp. Jag synar mig själv från topp till tå och låter alla minnen strömma mot mig med tårar i ögonen.

I ljusets sken blir det så smärtsamt tydligt vad jag har utsett min kropp för genom åren. Även om ärren bleknar mer för varje år som går finns de fortfarande spår kvar. Spår som för evigt kommer att påminna mig om alla krig som jag utförde mot mig själv.

När jag står och stirrar på mig själv helt utan skydd eller smickrande ljus börjar verkligheten sjunka in. Det är enkelt att förminska allting när man jämför sig själv med andra. För det finns alltid någon med större ärr, fler blåmärken, synligare revben eller en sjukare historia. Men när man tar bort alla andra och endast ser sig själv helt utan jämförelser blir spegelbilden helt annorlunda.

Jag har ju lovat mig själv att jobba med att hela mitt inre barn. Så när jag står där och stirrar på min nakna spegelbild ser jag mitt yngre jag ståendes bredvid mig. Trots att jag vet att barnet står där endast i min fantasi var det jag såg helt fasansfullt.

För när jag tittar på henne ser jag allt som jag har utsätt henne för igenom åren.

Jag ser ett blåmärkt barn som är sönderskuren på vänstra sidan av kroppen. Helt plötsligt slås jag av bilder på hur jag sparkar henne när hon ligger och gråter i fosterställning. För varje lite snedsteg hon tar sliter jag upp henne och skär i henne som bestraffning. Jag tillåter inte henne att äta på flera dagar medan jag tvingar henne att träna flera timmar på gymmet. Sen drar jag henne till toaletten och trycker ner mina fingrar i hennes hals.

Jag tvingar henne att dricka flera liter saltvatten, hemgjorda kryddshots och laxeringsmedel. För min sjuka hjärna kan inte ens koppla att laxeringsmedel inte gör så särskilt mycket när man inte har ätit något…

Alla timmar hon spenderar på gymmet räcker inte till så jag tvingar henne att göra 100 situps till… och 100 till och 100 till. Jag sätter allt hårdare regler och till slut får hon inte åka buss längre, hon måste gå. Om det inte går att promenera någonstans får hon inte sitta ner. Hon måste stå upp hur svimfärdig hon än blir. Allt för att bränna några ynka kalorier till.

Även när hon klarar av att vara på gymmet i 3 timmar och sen gå på promenad över 1 timme utan någon mat blir jag nöjd. Hennes kropp äcklar mig och jag står inte ut med att se på den. Hennes fula kropp och ännu fulare ansikte får mig att gråta.

När tillfället fås viskar jag om hur smutsig hon är. Bara för att se henne sitta och duscha i skållhett vatten medan hon försöker skrubba bort varenda beröring. Jag tillät fel människor komma nära henne och när hon kände sig utnyttjad sa jag att det var rätt åt henne.

Jag hånler medan jag stirrar in i hennes ögon och frågar; ”Trodde du på riktigt att någon skulle kunna bry sig om dig? Du förtjänar inte att bli älskad. Du förstör för alla genom att bara existera”.

Jag stänger in henne på hennes rum och fortsätter att viska så att hon ligger vaken hela nätterna. Jag påminner henne om allt hon har sagt och gjort som bevisar hur konstig och korkad hon verkligen är. Jag fyller henne med så mycket ångest att hon isolerar sig i perioder så att hon förlorar hennes vänner. Men det räcker inte så jag viskar mer tills att hon knappt kan säga några ord till hennes egna familj.

Alla mina bestraffningar känns aldrig tillräckliga. Jag måste få henne att inse hur oduglig, värdelös och ful hon är. Så jag spenderar flera timmar om dagen med att tvinga henne att ställa sig framför spegeln. Där drar jag i allt jag kan dra i så att hon verkligen inser hur tjock hon är. Jag stirrar rakt in i hennes ögon och skriker om och om igen hur misslyckad hon är. Att ingen någonsin kommer att älska henne och att hon inte förtjänar att finnas.

Jag kan se hur den lilla flickan dör alltmer på insidan och det gör så jävla ont. Ändå kan jag inte sluta. ”Du skulle aldrig ens ha levt, varför finns du fortfarande?”. Jag vill sluta misshandla henne men jag kan inte.

För en större del av mig vill inte sluta.

Så jag fortsätter att håna henne medan jag påminner om varenda ett av hennes misslyckande. Och för att strö lite mer salt i såren skriver jag lappar som hennes framtida jag kan läsa. För hon får aldrig någonsin glömma hur mycket jag hatar henne. Hon får aldrig glömma hur ful, grotesk, patetisk, värdelös, misslyckad och oälskad hon är.

När ens fantasi samtidigt är ens verklighet

Allt jag ser i min spegelbild är bara i min fantasi. Samtidigt så är det hur min verklighet var i flera år, jag kunde bara inte se det på det här sättet.

När man väljer att ta bort alla jämförelser och bara ser på hur man själv har behandlat sitt egna inre barn är det rätt ögonöppnande. Det var aldrig någon annan som misshandlade mig eller berättade om hur värdelös och patetisk jag var.

Det var bara jag.

Visst har det skett saker utom min kontroll som förstörde mig på flera sätt. Och ja, barn har inte alltid varit så snälla och jag har fått flera glåpord slängda på mig från andra sidan skolgården. Människor jag har valt att lita på har krossat mig totalt. Men om sanningen ska fram så var det jag som valde hur jag reagerade på det. Jag gjorde ett medvetet val att vrida om allt så att det blev ett bevis på att allt jag gör och säger är fel.

Jag skapade mitt egna monster och min egna torterare ut ur tomma intet. Allt började tidigt, långt innan mitt liv raserades. Så det finns ingen klar anledning till varför jag blev som jag blev. Även när jag var bara ett litet barn och kände att jag levde ett perfekt liv bubblade självhatet ibland fram om nätterna. Jag slog, rev och drog mig själv i håret medan jag intalade mig själv att jag inte förtjänade att leva.

Var de tankarna kommer ifrån kan jag själv inte förstå, men jag antar att vi alla föds med vissa demoner. Jag hade egentligen aldrig någon anledning till att få dem, men jag närde varje demon med allt jag hade. I alla jag mötte letade jag efter tecken som visade att alla mina farhågor var berättigade.

Så allt någon sa eller gjorde mot mig som var sårande slukade jag med hull och hår. ”Där ser du, jag sa ju att du inte kan lita på någon. Ingen tycker om dig eller vill ha dig här”.

Åren har gått och jag misshandlar inte mig själv på det här sättet längre. Men trots att jag har blivit äldre, visare och mycket stabilare måste jag fortfarande slåss mot mitt egna mörker. Jag kan se det mesta ur en mer förnuftig synvinkel, men något i mig försöker alltid trigga igång mina värsta sidor.

Och jag måste ständigt påminna mig själv om att mina fantasier inte är verkliga.

Istället för att springa ifrån mina demoner väljer jag att omfamna dem nu

I flera år har jag försökt att springa ifrån mina demoner. När det inte har funkat har jag gjort allt jag kan för att kväva dem. Ju mer jag har ignorerat och försökt kväva dem har jag samtidigt kvävt en stor del av min personlighet.

Tyvärr tog det många år innan jag insåg att mitt mörker inte bestod endast av hat och ilska. Det är därifrån alla mina känslor bottnar. Så ju längre bort jag springer desto mindre känner jag i huvud taget. Som jag har skrivit flera gånger tidigare så har det fått mig att tappa huvudet lite. För jag kan inte riktigt koppla exakt vad det är som jag känner och varför.

Så jag har valt att inte springa längre.

”Walk the dark path, sleep with angels, call the past for help
Touch me with your love and reveal to me my true name”

Förr i tiden brukade jag alltid se en skuggversion av mig själv som hånade varje steg jag tog. Nu är jag äntligen redo att se verkligheten för vad den är. Jag kan inte personifiera allt jag hatar med mig själv, splittra upp mig i olika personligheter och låtsas som att det inte är jag.

Det är bara jag och det har alltid bara varit jag.

Ju mer jag har sprungit ifrån alla känslor desto mer har jag tappat allt som jag tyckte om med mig själv. För det är just mitt mörker som gjorde mig så kärleksfull och omtänksam. Visst var jag naiv men min kärlek var alltid villkorslös och det är en egenskap som är rätt vacker ändå. Det är ur mitt mörker all min kreativitet kommer ifrån. Det är det som gör mig till den hopplösa romantikern jag en gång var.

Utan mitt mörker skriver jag inte dikter längre. Jag har svårare för att skapa djupa relationer och jag håller andra på ännu större avstånd. Allt driv som finns i mig har minskat drastiskt och jag har svårt för att verkligen njuta på riktigt. Jag säger att jag gör det, men oftast säger jag det för att sen bara känna en stor tomhet.

Inte minst gör det mig mer förvirrad över mina reaktioner och tankar.

Jag kanske kände alla negativa känslor extremt starkt, men det gjorde jag även med de positiva. Jag hade en låga som brann våldsamt medan regnet piskade ner på min nedslagna kropp. Jag var intensiv och passionerad. Jag var kreativ och fylld av idéer. Ville jag ha något eller någon så kämpade jag för det helhjärtat. Idag har jag inte kraften att göra det på samma sätt.

Så jag tar mitt inre barn i handen och ber om förlåtelse. Jag slänger mina armar runt skuggversionen av mig själv och släpper inte taget. Jag lappar ihop mina splittrade personligheter och slutar låtsas vara någon jag inte är.

Det börjar bli dags att introducera om Ninni på nytt igen. En Ninni som inte längre är splittrad i olika personligheter som lever i ett oändligt krig med varandra. Utan varandra är vi ihåliga och det är dags att bli hel igen.

Snart ska ni få se vem jag verkligen är.

Jag måste bara hitta ut från mitt mentala fängelse som jag har byggt upp genom åren. Det fanns en tid då jag inte ville bli bättre för att jag inte kände att jag förtjänade det. Så fängelset är fullt av vallgravar och fällor. Men hur många gånger jag än faller tänker jag inte ge upp.

Över 30 år har gått nu. Är det inte dags att bli helt fri?

Lämna en kommentar