Ibland sitter jag och funderar över hur det kan komma sig att jag har vänner, att det finns de som uppskattar mig och som faktiskt vill spendera sin tid med mig. På den senaste tiden har det inte bara varit ibland utan mer rätt sagt väldigt ofta mot gränsen till konstant. Det jag ofta brukar få höra som är positivt med mig är att jag är en bra vän som alltid finns där, som lyssnar och bryr sig. Visst lyssnar jag och ja jag bryr mig faktiskt, men finns jag verkligen där? Det känns mer som att jag jämt är borta bland molnen där jag gömmer mig från omvärlden och blir dränkt av mina egocentriska tårar som bildar regn. Jag andas in en förgiftad gas och spyr ut mina lögner för att skydda mig själv från det som är verkligt, falskhet är mitt andranamn och jag är en självisk flicka som är för rädd för att finnas där. Att stötta, trösta och ta hand om… det är något som ofta lamslår mig.
När jag vet att någon betydande behöver mig så blir jag stressad, ångestfylld och ibland panikslagen. När någon är ledsen och behöver hjälp som mest så finns jag aldrig där, då sitter jag hemma och skäms istället för det jag inte kan ge. När någon bara vill träffas utan några krav och dylikt så kommer mitt undvikande beteende fram, ofta utan att jag märker det, och jag tar till mig ursäkter för att slippa. När någon fyller år eller på ett annat sätt ska firas så är det inte ofta som jag kommer och stöttar, då sitter jag hemma och undrar om jag faktiskt skulle ha kunnat ha kul om jag bara hade vågat. Detta har jag vetat i allt för många år men jag har ändå aldrig klarat av att ta hand om det på riktigt och få ett slut, ändå så lovar jag om och om igen att jag ska bli bättre.
Jag är en svikare som aldrig finns där för er så varför skulle ni finnas för mig? Det finns inget hos mig som är älskvärt och jag kan inte heller fylla ens en liten procent av era tomrum. Ett tidsfördriv kan jag inte heller vara då jag nästan alltid är för rädd eller för svag för att ses. Jag är självisk och otroligt dum som nästan slänger iväg det dyrbara jag har, ni är dyrbara och underbara. Därför skriver jag det här nu för att ni ska inse att jag inte förtjänar er, varken er kärlek eller tid. Jag har inte gjort mig förtjänt av den och jag har säkert gjort er besvikna många gånger, förlåt.
Förlåt för att jag är en sån värdelös vän.
Sluta rota efter dåliga saker hos dig, du är bra dina kompisar tycker att du är bra annars hade de inte velat umgås med dig, det finns massa som finns för dig och bryr sig.
ah okej 🙂 tack tack! 🙂
Du är en awesome vän :O synd att vi inte ses ofta,men du är vän jag vill behålla hela livet bara så du vet 😀
kramar//Porky
Jag tror precis som den anonyma avsändaren ovanför – att dina vänner inte hade velat vara med dig om de tyckte illa om dig. Jag tror att du inte riktigt inser hur många som tycker om dig. Känn ingen press på att ge tillbaka all kärlek du får, för jag tror den kommer automatiskt om du bara tar det lugnt och njuter av det fina du får uppleva. Du lever, det är viktigast 🙂
Jag tycker du är fin, Ninni.
Jag vet att vi inte har någon direkt kontakt längre och att vi inte träffats,
men du är en fin vän.
Du har ställt upp för mig och jag för dig.
Jag är glad om någon bara orkar lyssna på mig..
Det känns skönt att bara skriva av sig ibland.
Och man kan inte ställa upp för alla hela tiden och alltid.
Alla har sina egna problem och sånt.
Man ska aldrig ta någon för givet eller förvänta sig för mycket.
För alla lever sitt eget liv och det är inte säkert att man själv är i tillstånd för att lyssna alla gånger.
Du är en fin person, det jag sett av dig.
Du har fått mig att le många gånger då jag helst bara velat gråta.
Du är ju cp med kärlek!
Jag skulle så gärna vilja träffa dig dock, men det får tiden avgöra.
Glöm inte att du är fin och bra som du är.
Jag är tacksam att ha dig vid min sida även om du gömmer dig ibland.
Men jag är inte bättre jag.
Du är bra Ninni,
om inte annat så tycker jag det.
<3