Marken har ett vitt täcke av glittrande frost över sig, ett täcke som ser ut som vackra glimrande diamanter. En dag som denna kan jag inte låta bli att glädjas över att jag för en stund kunde vara närvarande och leva i nuet trots alla obehagliga känslor som spökade i bakgrunden. Trots ångest och uppgivenhet log jag åt hur vackra de frostbitna löven och grästuvorna var i vinterns kyla. December närmar sig med snabba steg och snart är julen och dess mysiga känslor här. Högtiden må innebär skuld och ångest på grund av gamla spöken men den är även associerad med så otroligt många lyckliga minnen att jag inte kan låta bli att längta. Jag hoppas innerligt på att få uppleva barnasinnet, värmen och kärleken igen. Förut var julen obeskrivligt underbar, i år hoppas jag att jag närma mig det jag hade då ännu mer än vad jag har lyckats med de senaste åren.
Idag var det skolan som gällde och jag antar att ni vet vad det innebär vid det här laget, ångest. Orken räcker inte till och det känns fortfarande skrämmande att utsätta sig för att bli sedd av så många människor. Efter många fester, stadsbesök, år av skolgång och dylikt borde man vara van men det svåra verkar aldrig helt gå över. Efter att halva lektionen hade gått och det blev rast bestämde jag mig för att skita i allt och åka hem. Min koncentration låg på 0% och jag hörde ingenting som föreläsaren sa så jag orkade faktiskt inte hålla ut den här gången. Jag försöker se på det från ett positivt perspektiv och känner ändå att jag gjorde rätt som inte stannade kvar på grund av rädsla eller ångest för att gå utan gjorde det jag kände var bäst för mig. Jag kände av mina begränsningar och lyssnade på dem, jag tillät mig själv att gå istället för att sitta kvar lidandes och tvångsmässigt. Och viktigaste av allt: Jag gick dit i huvudtaget och försökte så gott jag kunde.
Igår träffade jag min fina kontaktperson som heter Charlotte och ÅT LUNCH. Duktigt eller? Jag antar att det hade varit ännu bättre om jag även åt frukost, men lunch är det svåraste så jag får ändå se det som något positivt om jag ska se det ifrån ett ”jag vill bli frisk” – Perspektiv. Fast jag kan inte förneka att det inte kändes så jättebra men det är väl dags att lära sig att leva med det nu. Det var jättetrevligt hur som helst och det underlättade att jag kände mycket stöd från Charlotte.
sv: haha 😀 men det är svårt att låta bli!! han tycker säkert jag är värsta monstret som är där och pussas hela tiden ;p
Det var bra att du försökte gå till skolan idag och jag förstår att det känns meningslöst att vara närvarande när man har 0% koncentration. Jag känner likadant lite då och då.
Och du är duktigt som åt lunch och jag tror att du snart kommer må mycket bättre. Brukade du också skippa lunchen innan, under dina skolgångar? D:
– Tack så jätte mycket! 🙂
Duktig du är som kämpar med maten! 🙂 Kram
Sv: Jag åt inte heller lunch i skolan, det höll på från ca 2006 ungefär. Sen när jag började gymnasiet så tvingade i princip hela klassen mig att äta i skolmatsalen, vilket inte gick så bra. Hade ju redan då socialfobi och det var massa folk i matsalen >:
Åh, tack. Fast det tycker inte jag D:
du är duktig 🙂
Sv: Jag önskar att fler kunde förstå än de få som gör det nu, tack för dina ord. <3
Det är så vackert med frost!
Vad härligt att du får sånt stöd vi luncher osv, du kämpar på bra 🙂 hur tycker du allt känns?
åå tack så fruktansvärt mkt vad glad jag blir 😀
Sv: det är inte meningen att du ska medverka i filmen, annat än genom den information jag eventuellt får av dig 🙂 jag var otydlig, förlåt! intervjun sker via mail, och du kan välja att vara anonym, så det är bara dina tankar och upplevelser jag vill dela 🙂 men du får gärna tipsa andra också – jag blir glad för varje person som ställer upp!
Fy, du verkar inte må så värst vidare.
Men det är stort att du satt kvar, trots allt, det är ändå en bedrift att "stå ut när det är svårt".