Jag går runt med ett svart moln över mitt huvud som följer mig för varje steg jag tar. Det åskar, blixtrar och öser regn ner på mina axlar men det värsta av allt är att jag har orsakat det själv med mina egna händer. När solen väl tittar fram så puttar jag iväg den och framkallar ännu fler moln för att dölja det lilla ljuset som fortfarande syns från horisonten. En del av mig vill inte se det ljus som existerar i min värld, en del av mig vill bara se mörker och gå runt i blindhet. Om ärligheten ska komma fram ur mitt falska skal så måste jag erkänna att jag är rädd för att må bra. Även fast jag strävar och kämpar för det så känns det fortfarande så ovant när jag ens snuddar vid ordet lycka. Jag känner mig naken och vilsen när mina dunkla moln inte förföljer mig vart jag än går, det känns helt enkelt fel. Smärtan har varit något jag har använt mig av i så många år nu för att fylla en del av tomheten, så att leva utan sorgen och ångesten känns onaturligt. Den lilla flickan inom mig känner sig smutsig. Jag förtjänar ändå inte att må bra så varför skulle jag tillåta mig att göra det? Jag är kluven på det sättet. Ena sidan vågar inte må bra medan den andra sidan anser att jag inte får. – Skrivet den 17 maj 2011
Sv: Har skrivit det i min sidmenyn: ”about me”. 🙂
Jag vet inte hur mina föräldrar skulle reagera på det! 🙁
Åh känner igen mig i vartenda ord! Sanningen suger ibland, men det blir bättre. ♥
Känner igen mig. <3
Du förtjänar att må bra, precis som alla andra. Du verkar vara en awesome tjej,, tycker det är tråkigt att vi bor massa långt ifrån varandra, för det hade varit kul att lära känna dig bättre! 🙂
Men känner igen mig i det du skriver. När jag mådde som sämst, och ibland hamnade i bra perioder, så fick jag panik och kände mig bara förvirrad. Jag visste inte hur man mådde bra. Vad gör man när man mår bra? Hur beter man sig? Allting var bara kaos.
men så lärde jag mig att bara go with the flow 🙂 jag har fortfarande lättare för att kontrollera mina dåliga-perioder, men när jag mår bra så tar jag emot känslorna med öppna armar och gottar mig i dem så länge jag kan! För att slippa den dagliga ångesten som ligger och kväver ens andetag 24/7, är rätt skönt ändå.
bamsekram <3
Väldigt modigt skrivet! Just dessa tankar om att man ibland (medvetet/omedvetet) inte VILL må bra, är bland de allra svåraste att erkänna för sig själv.. Men om man aldrig inser det, kan man aldrig göra något åt det. Sånna här processer tar tid, förlåt dig själv för att du ibland är elak mot dig själv och försök förstå varför du gör som du gör. Först då kan det bli bättre, och först då är man REDO för en förbättring. Massor med kramar till dig! /Johanna