Get me out of my mind.

Den här dagen har inte varit så särskilt kul, kroppen har värkt konstant och mitt humör har varit som en berg och dalbana. Tiden genom skolan gick som tur var väldigt snabbt men på vägen till, under och efter träningen så stod allt nästan stilla. Jag vet inte vad som hände men helt plötsligt föll jag som en slungande sten ner i vattnet. Min kropp frös fast och jag blev helt handlingsförlamad. Efter att ha försökt uträtta något på gymmet och misslyckats så gav jag upp. Oturligt nog så stötte jag på några som jag kände när jag var på väg hem och såklart så var jag så borta att jag knappt hörde vad jag själv sa. Direkt när vi skilde oss åt så kom paniken och jag har inte ännu släppt tankarna om hur mycket jag måste ha skämt ut mig själv. Precis som jag alltid gör så fort jag öppnar munnen. Alltid säger jag fel, fumlar med orden och säger så ointressanta saker så att det alltid uppstår en pinsam tystnad. Hela världen skrattar åt mig bakom min rygg.