Glädjen finns inom mitt räckhåll

Många kanske tycker att det är hemskt att spendera en lördag helt själv och bara vara hemma. Jag tycker däremot att det är viktigt att unna sig sådana dagar då man hinner vara med sig själv utan någon stress i huvudtaget. Förr var ensamheten inte ett eget val utan ett måste tack vare den abnorma rädslan för sociala situationer eller att bara ens bli sedd, men ju äldre jag blir desto mer kan jag njuta av dessa stunder. Sedan en traumatisk upplevelse som inträffade för flera år sedan har jag gjort allt för att fly från mig själv, bli någon annan och radera hela mitt jag. Jag skyllde allt som hände runt omkring på mig själv, tog ansvar för sådant som ett barn inte ska behöva göra och kände mer skam och skuld än vad jag kunde klara av. Jag försökte radera allt, mina minnen, min personlighet och mitt utseende. Jag har gjort hemska saker mot mig själv och låtit den lilla flickan i mig bli utnyttjad för sin naivitet.

Det har varit en lång resa med många hinder och krokiga vägar. Jag har svikit, sårat och gjort många misstag men aldrig gett upp trots att jag nästan varje dag intalade mig själv att jag inte orkade kämpa mer. Längre trodde jag att mitt förflutna jag var helt nedbruten och hade vittrat bort, men ju mer jag lyckades med mina framgångar desto mer insåg jag att det fanns något varken jag eller någon annan kunde kväva. Kämpaglöden. Envisheten och viljan fick mig att fortsätta gå hur tungt det än kändes.

Nu börjar min små steg att bli större och större. Med min nya grymma sjukgymnast börjar jag mer och mer kunna känna hur kroppen faktiskt fungerar hur trasig den än känns. Vi har börjat från grunden och jag börjar till och med att lära mig att andas på rätt sätt och kan se från bara den enkla förändringen hur saker och ting förbättras. När man har kronisk värk får man ständigt höra att man ska sluta känna efter eller tänka positivt, ”åh va det är mysigt det är”. Men de som säger så vet nog inte riktigt hur mycket man lider. Ändå börjar man i sin desperation att sakta känna efter mindre och mindre tills att man förlorar kontakten mellan kropp och sinne. Nu får jag lära mig att känna, att spänna, slappna av och lyssna på vad min kropp säger. Den kropp jag har misshandlat och ärrat för livet ska nu bli min bästa kompis. Vi två ska bli en precis som det ska vara.

Jag låter mig sträcka ut mig så mycket jag kan för jag vet att min kropp vill det. Psyket har alltid sagt åt mig att aldrig ta för mycket plats, om ens någon plats i den här världen. Jag har aldrig känt mig förtjänt av det. Vägen jag går på är inte slut än och det är en lång väg kvar, men ni ska veta att jag inte har mått så bra som jag gör nu på otaliga år. Äkta glädje, lugn och harmoni är känslor som känns främmande för mig men för en gångs skull ser jag dem inom mitt räckhåll.