Gnistan brinner trots trötthet

Är inte det typiskt? När jag börjar äntligen må mycket bättre mentalt så åker jag på en käftsmäll fysiskt istället… Min Fibromyalgi har börjar bråka mer och jag har så jäkla ont i kroppen. Jag har även åkt på vad jag kallar för fibroförkylning (som jag ofta får när jag tar i lite för hårt eller stressar för mycket) och min trötthet har varit totalt olidlig. Jag har verkligen känt mig som en zombie och fattar inte ens hur jag har kunnat hålla mig vaken på jobbet.

Men trots det är jag mer motiverad än på otroligt länge att komma vidare i livet. Jag har reflekterat mycket över vad det är som dränerar min energi och vad som får mig att känna mig fast. Äntligen så har jag kommit över den här ”tycka synd om mig själv”-perioden och det har fått mig att kunna ta riktiga steg framåt. Så nu har jag kunnat stänga alla dörrar som jag har lämnat på glänt alldeles för länge.

Energin som har sipprat ut till människor som inte har förtjänat det har jag börjat ta tillbaks. För första gången någonsin skiter jag i konsekvenserna av det, eller att det gör saker och ting slutgiltiga. Jag känner verkligen att jag har fått nog och jag tänker inte låta mitt övertänkande huvud bry sig om det. Ä

Med energin som jag har tagit tillbaks kan jag istället fokusera på vad som är viktig för mig. Som t.ex. att faktiskt kunna köpa min egna bostad. Jag kan tyvärr inte göra något åt börsen och alla mina pengar som ligger i fonder. Vad jag kan göra så länge är att rensa bland all skit jag har och göra allt jag kan för en framtida flytt. Och såklart spara, spara och spara medan jag försöker hitta sätt att få lite extra pengar på. Och om det är något som jag är grym på, är det just att spara.

Jag är så tacksam för att jag har en sån underbar bror som låter mig bo hos honom. Men jag märker också att jag verkligen behöver komma härifrån och ha mitt egna privatliv. Jag längtar verkligen att få boa in mig, köpa alla möbler jag vill ha, inreda och att kunna springa naken när jag vill. För tydligen blev det jätteviktigt för mig så fort jag inte längre kunde göra det… Man måste ju ha rätt prioriteringar.

Nu när jag känner att jag äntligen har börjat släppa gammal smärta, det här årets rasering av mitt självförtroende, personer jag borde ha släppt för länge sen och gamla skadliga tankemönster känns det som att en flytt den är sista pusselbiten. I alla fall tills nästa livsmål.

Trots min trötthet brinner gnistan i mig och det är så jävla skönt att känna att jag börjar bli mig själv igen. INGENTING och INGEN ska få stoppa mig nu. Jag är klar med att vara fast i det förflutna. Nu finns det bara en väg att gå och den går rakt framåt. Sen kanske jag kommer att trilla ner ett par gånger på vägen, men det är allt jag kommer att tillåta.

Jag vet vad jag vill och jag vet att jag kommer att få det.

Lämna ett svar