Growing up

Det är nästan lite sjukt att det är så lätt att missa hur mycket man har vuxit som person. Vare sig det handlar om ett par månader eller ett par år. Men jag påminns om det varje gång jag går tillbaks i arkiven på bloggen eller när jag läser de äldre bloggarna som jag övergav. Ikväll läser jag bloggen jag hade innan denna som jag var tvungen att ge upp när den blev fullproppad av virus var och varannan dag. 2013 var året då jag flyttade hemifrån och hade så ont att jag ville skära av kroppsdelar av mig bara för att få slippa smärtan. Inlägg efter inlägg var fyllt med gnäll och ännu mer gnäll. Jag var mycket bättre på att skriva förra året och åren innan dess, men nästan allt handlade om min misär. Som om det var allt jag hade.

Allt är inte helt underbart och perfekt nu men jag har inte samma behov av att skriva av mig längre. Ju mindre misär, desto mindre gnäll. Jag har ångest, är stressad och har ont men det tar inte över mitt liv på samma sätt längre. Och ju mindre uppmärksamhet jag lägger på den fysiska smärtan desto mindre plats tar den. Så den filosofin försöker jag följa. Men jag måste ändå erkänna och uppmärksamma att den kroppsliga smärtan har minskat mer än vad jag själv tänker på. Mina fötter gör ont ja, men det känns inte längre som att jag går på glödande kol. Jag har börjat acceptera den ständiga huvudvärken och resten blir bättre ju mer vältränad jag blir. Stelheten som gjorde smärtan värre än nödvändigt är nästan helt borta.

När jag flyttade skrev jag om hur hjälplös, rädd och misslyckad jag kände mig. Jag orkade inte med så mycket som jag hoppades och jag kunde inte få ihop det där vardagslivet så som jag borde kunna göra. Här står jag idag, lite över ett år senare och trivs så jäkla bra med att bo själv. Jag får fortfarande hjälp från boendestödjare då jag inte riktigt har fått bukt med den kroniska tröttheten, men det finns inte så mycket som jag inte kan göra och hjälpen från dem blir bara mindre och mindre.

Från och med igår blev jag officiellt anställd som kattskötare på katthemmet. För ett par år sedan såg jag ingen framtid alls för mig, mina drömmar höll på att suddas ut och jag såg bara mörker. Idag har jag en egen lägenhet, har en anställning, tar hand om 3 katter och har ett liv värt att leva. Med drömmar, hopp och tro. Ibland känns allt skit och vissa dagar vill jag inget hellre än att skjuta mig själv i huvudet, men de dagarna blir färre och mindre intensiva för var dag som går. Saker och ting börjar ordna sig och jag kan stolt säga att jag har lyckats. Jag har blivit en person jag aldrig trodde att jag kunde bli.