Här sitter jag igen med ångest

Nu sitter jag här igen med ångesten gnagandes i bröstet. Jag har visst fastnat i en nedåtgående spiral igen där jag har låtit allt gå så långt att det börjar påverka mig fysiskt. Min trötthet är mer förlamande än vanligt, det gör ont i magen, matlusten är som bortblåst, jag är mår illa och jag kan känna hur det ilar i bröstet.

För nu sitter jag här igen och överanalyserar allt. Inte minst mig själv. Jag överanalyserar mitt beteende, allt jag har sagt och allt jag har gjort. Jag ser alla mina dumma misstag och fel spelandes konstant inne i mitt huvud på repeat.

Varför förstör jag allt? Varför gör jag jämnt fel?

Fast varför är allt alltid mitt fel? Varför i helvete kommer jag tillbaks till samma slutsats varenda gång? Ibland känns det som att det inte är okej för mig att vara en normal människa och fela.

Det är egentligen inte för att någon annan har sagt det till mig. Allt det här föds från mina egna scenarion som jag spelar upp för mig själv och som aldrig ens har hänt. Det är jag som har bestämt att allt är mitt fel och det är jag som har ställt in mig på att alla andra tycker detsamma.

Ingen har sagt till mig att jag är jobbig, att jag kräver för mycket, att jag är dum eller beter mig fel. INGEN har sagt något sådant till mig på flera år i. Men nu har min hjärna återigen byggt upp en historia där allas åsikter är bestämda. De behöver inte säga något för att jag ”vet” redan vad det tänker och tycker.

Snacka om att vara en självuppfyllande profetia.

Det värsta av allt är att jag är så jävla medveten om detta och ändå kan jag inte riktigt styra det. Eller i alla fall inte när jag har hamnat i en svacka som jag har gjort nu. Så fort jag är lite sårbar är det som att den gamla versionen i mig tar tillfället i akt och gör allt för att lyckas fånga mig i sina klor igen.

Jag finner trygghet i vetskapen om att jag aldrig någonsin kommer att bli så illa igen som jag var när jag var yngre. Jag känner absolut ingen tveksamhet i det. Men jag känner en viss oro över hur det trots det kommer att påverka mina relationer. Speciellt för nyare som inte riktigt känner mig så väl. För just nu visar jag en sida av mig som jag inte är så särskilt stolt över. Den lite mer intensiva sidan som inte hinner tänka innan hon agerar eller pratar. Hon får alltid mig att känna mig så sjukt bortgjord.

Så här sitter jag nu med ångest för att jag råkade släppa på tyglarna. Hon kom ut och jag känner mig blottad. Jag är förstås helt medveten om att allting är förstorat i mitt huvud. Allt jag skriver är överdramatiskt och det nekar jag inte. Tyvärr vill min självdestruktiva inte erkänna det, hon fortsätter bara att viska att det är ännu värre än det här. Att allt är förstört och att alla kommer att lämna mig i slutändan.

Allt jag kan göra är att härda ut. Börja på nytt på måndag och hoppas på att jag kan vara starkare än henne. Hon är inte lika ihärdig som förr så det är bara en tidsfråga innan jag är den som bestämmer och styr igen. Jag önskar bara att hon kunde sluta komma in i mitt liv och förstöra allt.

Lämna ett svar