Hela min kropp vibrerar av utmattning medan varenda muskel gör sådär härligt ont. Äntligen är jag hemkommen och får vila, eller jag önskar att jag kunde känna så. Mår jag bättre? Nej inte alls. Jag mår fortfarande dåligt, har ångest och känner en ohygglig skam över mig själv. Mitt dåliga samvete äter upp mig ändå från djupet av mitt hjärta och jag kan inte sluta att tänka på allt som jag har tryckt i mig och det som säkert snart kommer att passera min mun. Matångest. Jag orkade bara hålla mig på gymmet i två och en halv timme, sedan spärrades mina muskler så jag gav upp. När jag kom till busstationen så stod det inte att den bussen som jag tänkte ta gick så istället för att vänta en halvtimme på nästa gick jag hem. Såklart åkte bussen sedan förbi mig efter halva vägen så jag kunde inte låta bli att ta det som en straff för att jag helt enkelt är för dålig. Det blev en timmes extra powerwalk för mig. Är jag nöjd? Nej verkligen inte. Jag har fortfarande ätit för mycket den här helgen, veckan som gick, förra månaden och hela sommaren. Det är något som jag inte kan gottgöra för mig själv. Hjärnspökena invaderar mig och mina tankar. Jag hatar min kropp sjukt mycket och känner mig alltid grymt tjock vad andra än säger. Ångesten är obeskrivlig och tankarna över kalorier, kolhydrater, fett och socker är så påfrestande att jag snart kokar över. Eller har jag redan gjort det? Ångest, ångest, ångest. Jag försöker tänka dialektiskt och försöker validera mig samt tänka på något annat, men inget funkar. Det är för påträngande och för nära. Hon viskar mig i örat och påminner om hur misslyckad och vidrig jag är precis som min kropp. Tjock och misslyckad – det är så jag alltid känner och jag är trött på det.
Självhatet sover aldrig, jag får aldrig vila.
Jag tycker att du är grymt snygg med en underbar kropp, trots att jag vet att du inte håller med. =)
Håller med, en psykisk sjukdom behöver inte vara slutet på ens liv.
Många lägger lite för mycket vikt på diagnosen..
Jo, jag vet egentligen att det inte är en psykisk sjukdom, men ofta brukar de två korsa varandra och ha både neuropsykiska drag och psykiska..
grym blogg, keep it up tjejen!
allt bra finis? 🙂
Jag känner igen de där känslorna. Ge inte upp!
Du skrev förut att du ville veta lite om hur det var att gå på SCÄ. Om du vill kan jag maila dig och berätta lite. Säg till bara. Det är lugnt, du behöver inte känna dig jobbig eller så för att du frågar. Skriver mer än gärna ihop ett mail till dig – om du vill, som sagt! <3
Kramar till dig.
Precis, ofta har det neuropsykiska utvecklat det psykiska, allt behöver inte vara somatiskt eller psykiskt..
Många verkar dock tro det.
Eftersom jag har väldigt ont i leder och olika organ så säger läkare; "Du är psykiskt sjuk, du inbillar dig bara.."
Vadå, varför kan jag inte vara somatiskt sjuk OCH psykiskt sjuk!? Galet !
Precis, de vill liksom inte kämpa tillräckligt för att finna en fysisk orsak, de bara kollar det allra vanligaste, men tänk om man lider av något lite mer ovanligt ? =O
Vad bra, skall ta före- och efter-bilder, annars märker man nog inte stor skillnad om man ser sig själv i spegeln varje dag.