Högt blodtryck, en evig smärta och nyfunnet hopp

Idag var jag på Prima och kollade blodtrycket igen och ännu en gång var det ett dåligt resultat. I April hade mitt blodtryck gått ner lite och jag trodde att det började att gå åt rätt håll, men sedan dess har det gått upp och dansat över normalgränsen. Det är inte farligt högt men det är inte alls okej för någon som är i min ålder. Att sänka medicinen verkar inte alls hjälpa så det börjar talas mer och mer om att det troligtvis är på grund utav stress och inte medicinen. Jag har sänkt så att jag bara tar 4 tabletter Attentin varje dag och tidigare när jag hade den här dosen var blodtrycket inte alls såhär högt. Vilopulsen fortsätter att hålla sig mellan 90 och 110 och det i sig är väl ett tecken på att jag aldrig riktigt kopplar av.

Det där med att koppla av fullt ut har liksom inte varit min grej på väldigt länge. När jag försöker tänker jag jämt på allt jag borde och behöver göra medan jag känner mig helt otillräcklig. Jag oroar mig över allt som har hänt i det förflutna och jag oroar mig för vad som kan hända i det framtida. Jag försöker verkligen att vara här och nu men det är svårt att vara det till 100%. Samtidigt är det helt omöjligt att koppla av när kroppen stretar emot och spänner varenda muskel.

Hur mycket jag än vill kan jag inte slappna av. Jag har äntligen träffat en medicinsk massageterapeut som är minst sagt en gåva från ovan. Han har äntligen gett mig svar på varför jag har så ont som jag har. Dessutom är han en av de få som har tagit mig på allvar och faktiskt säger att det jag känner är helt logiskt. Medan min sjukgymnast klämmer lite snabbt på ryggen och konstaterar att allt ser bra ut går han igenom hela kroppen noggrant och hittar varenda liten punkt där det gör som mest ont. Han gör inte bara det, han tar sig även tiden att förklara varför och förklarar hur alla muskler fungerar. Vad som är fel på min kropp skriver jag i ett eget inlägg senare då det går snabbare att skriva om vilka muskler som inte bråkar…

Kort sagt kan jag ju säga att det helt enkelt handlar om för spända muskler. Det låter ju inte så illa men jag lovar er att när man har passerat en gräns och låtit sig själv gå med det för länge gör det sjukt ont. Jag har ingen skada som jag kan visa upp för världen så andra har nog svårt för att tro på mig när jag våndas över hur ont det gör. Många tycker säkert att jag överdriver och att jag är känslig men sanningen är den att det känns som att jag håller på att gå sönder. Ibland vill jag bara ge upp och skita i allt för att det gör så fruktansvärt ont. Vissa dagar känner jag att jag inte orkar mer för jag kan varken gå, sitta, ligga eller stå utan att det smärtar som bara den. Jag har haft ont i kroppen på olika sätt i många år men jag har aldrig blivit så påverkad i min vardag och hindrats från att träna så här mycket förr. Eller jo, kanske när min inflammation i fötterna (Plantar fasciitis) gjorde sin debut och var som värst. Då kändes det som att jag gick på glödande kol och hade sprungit ett maratonlopp.

Spänningarna har säkerligen sakta byggts upp under flera år av stress och andra negativa känslor. Men nu är det så illa att det inte hjälper om jag blir världens gladaste människa. Skadan är redan skedd. Så att slappna av och att kunna känna mig lugnare känns som ”mission impossible” just nu. Men jag har märkt förbättringar efter massageterapin så jag har fått tillbaks mitt hopp om att kunna få vara smärtfri en vacker dag. Men något jag måste ha är ett tålamod och det är något jag inte har så mycket av. Jag är så himla trött på att alltid ha ont och att aldrig få slappna av.