”Den drabbade känner mycket stark och överdriven rädsla och de obehagliga situationerna undviks därför nästan alltid. Man brukar skilja mellan generell och specifik social fobi. Den som är drabbad av generell social fobi känner ångest i de flesta sociala situationer medan den med specifik social fobi är rädd för vissa sociala situationer, som att äta, skriva under ett kvitto eller att tala inför en grupp.”
Jag fick en förfrågan från Johanna att skriva ett inlägg om vad social fobi innebär, vilket kan se ut på olika sätt för olika individer, så nu ska jag försöka skriva vad det innebär för mig. Citatet ovanför sammanfattar det rätt bra men självfallet är det svårare och tuffare än vad det låter. Jag har generell social fobi och har svårt med nästan alla sociala situationer jag bemöter. Ju äldre jag blir desto mildare blir den och desto lättare blir det att hantera den, men sanningen är att det är mycket svårare för mig än vad jag visar. Jag har trots all haft social fobi i över 10 år så jag har lärt mig att dölja det någorlunda precis som mycket annat som jag bär på. Många blandar ihop social fobi med blyghet men det är både svårare och mer komplext än så. Blygheten brukar komma med som en följetong men det är ångesten som är det stora problemet. Ångesten som är så stor att det blir en rädsla som gör att man undviker sociala situationer och inte fungerar lika optimalt i vardagen som andra. Sedan får vi inte glömma alla tankar som förföljer en genom varenda minut av ens liv…
Vad är det som ger just mig ångest och som gör mig rädd i sociala situationer? Det är rädslan att bli dömd, att göra fel och att göra bort mig. Och hur jag än gör så är det bara fel i mina ögon, vilket jag även tror vet att alla andra också tycker. Det jag tänker på dagarna ut och in är hur alla skrattar åt mig för hur konstig och felaktig jag är. Jag ältar över sånt som jag har gjort för flera år sedan som andra säkert inte ens minns. Även fast att jag vet det kan jag aldrig släppa taget och tror att de fortfarande sitter och hånar mig för det. Jag kan sitta och ha panikångest över något så fånigt som att jag gick på bussen med ett för stort kliv eller för att jag sa hej för lågt. Allting jag gör och säger ältar jag över och ångrar, för allt jag gör och säger är fel. Vad jag än gör så gör jag alltid bort mig inför alla och de kommer aldrig att glömma bort det. Hur jag än klär och sminkar mig känns det som att alla stirrar på mig och tänker på hur ful och vidrig jag är, vilket ger dom ännu en anledning till att skratta åt mig.
Jag kan inte ringa nödvändiga samtal som måste göras, be om vägen om jag gått vilse eller prata inför en större grupp. Det sistnämnda har präglat hela min skolgång och varit ett helvete minst sagt. Förr kunde jag inte handla själv och ibland kunde jag knappt inte ens prata med min egna familj. Skolan betydde dödsångest och jag ville sjunka ner i marken så fort någon såg på mig. Idag klarar jag av rätt så många situationer men jag kommer aldrig att bli en festtjej eller vara en sån som träffar kompisar så särskilt ofta. Jag klarar av att åka kollektivt men jag kommer aldrig sluta med bli uppstressad eller ha ångest just för att jag känner mig så extremt obekväm. Jag gör det jag måste. Men jag gör allt jag gör med ångest och är alltid rädd för att någon ska komma fram och börja prata med mig eller be om hjälp. Det är svårt att beskriva vad det är man går igenom varje dag men sammanfattningsvis kan man säga att livet präglas av ångest och rädsla. Som vanliga fobier kan man inte hjälpa det utan bara göra sitt bästa och fortsätta att kämpa och försöka hålla sig ifrån att isolera sig totalt.
tack så mycket för ditt inlägg,
känner igen mig i nästan allt du säger, och förstår lite mer vad det innebär.
men hur liksom får man hjälp med det?
Går det liksom att göra det bättre verkligen, eller är det något man kommer få leva med liksom?
Hoppas jag får hjälp, då det faktiskt är rejält jobbigt att ha ångest nästan hela tiden..
kram finis <3
Det där sista har jag jättejobbigt med, fortfarande nu med. Just att prata inför större grupp. Får panikångest och det vill man ju inte direkt få när man står där framme, hur löste du det? 🙁
jag får också prata inför små grupp men det går verkligen inte ändå, trots att de e mina närmaste, går inte ens att öva inför min mamma. vet vekrligen inte hur jag ska lösa det…
Jag känner igen mig i nästan allt du har skrivit. Socialfobi är hemskt >:
Du formulerade det väldigt bra och har nog skrivit precis som många andra med socialfobi känner/har det.
Jag är också rädd för att göra bort mig, undviker otroligt många ställen att gå på och stora grupper ska vi inte ens prata om.
Men jag tycker att du är en stark person <3
Känner igen mig alldeles för mycket i det här 🙁 tråkiga är att man lärt sig dölja det, så folk ofta inte förstår varför man kanske beter sig lite konstigt i sociala sammanhang. Jag är alltid också rädd att någon ska komma fram o prata med mig, är t.o.m obekväm när jag stöter på folk jag känner på stan. Jag vet inte hur man beter sig korrekt i ett sådant sammanhang, så ofta blir det ett väldigt flamsigt och stressat ’möte’ och jag mest springer därifrån utan att säga hej då >_>
Åh det där låter jättejobbigt 🙁 kan känna igen mig i lite, eller från när jag var yngre men nu är det inte så farligt. Däremot vågar jag inte sjunga inför folk, har inte en fucking aning varför, har alltid haft jättesvårt att sjunga ”ordentligt” inför 1 eller flera personer, sjunga fult och överdrivet går bra av nån anledning.
sv: Hihih jaaa, som tur har hon inte sånna läskiga ögon annars ^^
Kul att du är med i min länk tävling!
Läste ditt inlägg och vet hur jobbigt det kan vara med socialfobi då min fästman som jag levt med i 8 och ett halvt år lider av en kraftig social fobi.
Dock har det blivit lite bättre nu efter vi starta eget och han kunde jobba hemmifrån.
Hoppas att du också en dag ska kunna bli bättre.
Jättefin blogg! :d
Sv: Tack så mycket! 😀
Måste dock bli bättre på att fota, har inte fotat så mycket sen jag var på djurparken, tror jag >:
… Och nästa lördag ska jag iväg till en djurpark igen, haha >>>:
Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Dock har jag inte social fobi utan fobisk personlighetsstörning.
Verkar väldigt jobbigt. Känner igen mig lite och kan konstatera att det har blivit bättre med åren. Bäst att försöka sluta fundera så mycket över hur andra uppfattar en själv och istället bli nyfiken på andra. Lättare sagt än gjort kanske….hur går det hos katterna? När ska vi träffass igen? Lunch i veckan? Kram
jag förstår exakt hur det känns!
kan relatera mig i allt du skriver. det räcker med att någon sätter sig mittemot mig på tåget och jag glömmer hur man andas, tänker alltid på ifall det låter om min näsa när jag andas, eller om jag andas för högt..
det är värdelöst :(<3
Hej, känner igen mig i mycket av det du skriver. Dock brukar min socialfobi och panikångest variera i styrka mellan olika perioder. För det mesta så handlar det endast om att prata och vara med andra personer men när det är som värst så blir jag nästan helt paranoid och misstänksam mot allt och alla.