Hyperaktiv och helt hjärndöd

Jag är så otroligt less på den här skiten. Trött på att vara trött, trött på att prata om trötthet, trött på att skriva om min trötthet och framförallt trött på att känna den här ändlösa tröttheten. Går det en dag utan att ordet ”trött” kommer ur min mun? Nej faktiskt inte. Vissa dagar kan jag inte ens känna något annat än tröttheten. Oftast lever jag inte ens, jag blir en robot som gör det jag måste göra och sätter på ett falskt leende som lurar alla. Egentligen borde jag inte ens klara mig att ta mig ur sängen men jag gör det ändå. Varför? För att jag styrs av mitt samvete och mina överdrivna skuldkänslor. Om ni bara visste hur mycket de ångestfulla känslorna styr min vardag och allt jag gör… De har en positiv funktion och driver mig till att leva och kämpa, men samtidigt har de en negativ bieffekt som får mig att ständigt få alla att tro att jag klarar av mer än vad jag egentligen gör. Jag klär mig, sminkar mig och ser pigg ut så allt är bara bra! Eller hur var det nu igen? Jag får mig själv att framstå som stabil och stark medan jag rasar sönder i min ensamhet. Och min stolthet hindrar mig från att säga att jag inte orkar mer.

Jag minns inte hur det känns att vara pigg eller hur det känns att vara utvilad. Det känns som att jag ständigt trampar ner gaspedalen med bromsen i. Min hjärna är alltid på högvarv och registrerar varenda sak jag ser utan att någonsin låta mig vila. Jag kan inte filtrera bort något och lider av överkänsliga sinnen. Allt hörs, känns, ser och luktar så extremt. Det krävs inte ens en timme i ett centrum för att det ska kännas som en hel dag. Det tar jävligt mycket energi av mig, mer än jag visar. Jag önskar att jag kunde förklara hur det känns men det är så svårt att uttrycka det på ett bra sätt. Det känns liksom som att något ständigt håller mig vaken när jag så gärna vill sova, samtidigt som att någon försöker söva ner mig när jag inte vill något hellre än att vara vaken.