I am made of scars.

Genom åren läker ärren som samtidigt bleks sakta men säkert bort. Med tiden försvinner det mesta men såren på insidan består. Som ett barn som river bort skorporna från ett sår river själen upp allt som finns inuti en och låter blodet ständigt rinna ner i avgrunden. Sakta förblöder man till döds utan att kunna räddas från sitt öde. En långsam och utdragen död väntar en och man plågas dagligen av vetskapen om det. Desperat försöker man plåstra om sig och linda in sig själv med bandage men det faller snabbt av och man fortsätter att blöda. Ibland hjälper andra till och trycker med en duk för att stoppa flödet men det håller aldrig länge det heller. Det värmer i hjärtat men hoppet fortsätter att avta och man känner sig döende alltför ofta.

Jag försöker se positivt på min framtid trots den eviga smärtan. Men när jag ser framåt är bilderna nästan alltid tomma och blanka. Hopplösheten gnager i hela kroppen och bröstet fylls med tomhet den ena dagen och ångest den andra. Tankarna om att min framtid kommer att sluta med ett helvete är alldeles för stora för mig att bära. Det finns ingenting som jag tror att jag kan göra eller bli. Jag klarar knappt av någonting och känner mig helt handikappad av bara tankarna om olika jobb och sysselsättningar som jag borde kunna utgöra. Jag känner mig helt värdelös och det gör så otroligt ont de dagar där jag inte blir helt avtrubbad och apatisk.

Kommer min själ någonsin sluta riva upp mina sår och låta dem läka? Kan jag någonsin fylla alla hål jag har inom mig? Jag vill tro på det och försöker hålla hoppet uppe trots att det slits ner hela tiden. Men trots att det sviktar så tänker jag aldrig sluta kämpa. Jag vill fylla mina tomma framtidstankar med lycka och tro. Min vilja är förhoppningsvis starkare än vad det känns som och en dag kanske jag vågar ta tag i allt som är jobbigt och börja leva i verkligheten. Jag vill bli framgångsrik och lyckas, jag vill ha en framtid och inte ett svart mörker. Mina ärr måste läkas, inte bara på utsidan utan även på insidan.