Idag, för bara en kort stund sedan, upplevde jag något som jag aldrig har upplevt förut. Jag kollade igenom bilder från förra vintern och från förra sommaren samt från sommaren till vintern år 2009. Speciellt bilder från i somras som jag aldrig vågade publicera ger mig många blandade känslor. Jag känner inte igen mig själv. För första gången så känner jag mig nästan äcklad av vad jag ser. Jag var inte världens smalaste tjej direkt som behövde slussas till sjukhus och sondmatas, men det var helt enkelt inte jag. Om man jämför nu och då är det en sån otroligt stor skillnad att jag nästan känner mig lite chockad. Var jag verkligen så smal? Nej så kan det inte vara, bilderna måste ljuga. Jag var tjock och fet, det såg jag ju. Jag grät, svalt, spydde och tränade i timmar på grund av allt fett som aldrig ville försvinna. Det är nog bara en ren inbillning för att jag så gärna vill kunna säga att jag har varit smal…
Många tankar och känslor bubblar runt i mig. Var det verkligen värt att lida så mycket som jag gjorde för att aldrig ens kunna bli lite glad eller må bra? Jag mådde bara sämre och sämre både fysiskt och psykiskt. Långsamt höll jag på att ta död på mig själv på grund av den fåniga önskan att vara ”perfekt”. Jag trivs inte i min kropp och slåss fortfarande mot viktfobin, men vill jag verkligen hamna där jag var för inte så längesedan? Nej jag vill leva, äta och njuta! Om någon av er som läser det här känner igen sig eller till och med har en ätstörning så ber jag er, sök hjälp innan det är för sent. Jag vågade aldrig vara helt öppen om hur illa det egentligen var för innerst inne ville jag inte bli bättre, även om jag ibland sa det. Men tro mig, det är inte värt det!
Jag tycker du är fin precis som du är och jag är glad att du insett att man inte måste vara jättesmal. Jag jobbar själv med att försöka få in i skallen att jag får äta precis vad jag vill och att det är helt okej så jag är glad att du gjort det så det kan ge mig och andra inspiraion! <3<3 (om du inte "känner igen mig" så är jag copybitch på bdb.
Du kan inte ana hur lättad jag blir att höra detta från dig, även om det bara är i text och inte F2F. Det ger en känsla över att du inte lär falla tillbaka i tiden! 🙂
Ja du var verkligen smal, och du är fortfarande smal – men nu är du även kurvig också på ett sånt där sätt som du brukar beskriva att du älskar på andra tjejer! Jag såg dig aldrig som äckligt smal, men när lärarna började prata med dig om att du var för smal började jag tänka till! Men där blev det också svårt att reda ut hur allvarligt det var eftersom när jag umgicks med dig betedde du dig helt normal och typ alltid riktig glad! (Som man blir fortfarande ofc haha). Du skippade lunchen i skolan men trodde att du åt hemma sen då jag bara trodde du avskydde skolmaten (som du alltid sa). Sen döljde du mycket också som du inte tog upp i bloggen, för mig eller för andra vilket inte fick mig att inse att det verkligen var ett stort problem. Inte visste jag att du spydde och svalt dig i dagar bara för att ha en latte! Om jag hade vetat att det var så allvarligt hade jag pratat mer med dig och din morsa!
Egentligen borde jag ha märkt något mycket tidigare och reagerat – så skäms verkligen att jag inte agerade tidigare. Vi träffades ju liksom varje dag i skolan i tre år! 🙁
Sv: Ja jo, fast ändå!
Jag är så glad över att du mår bättre idag! 🙂 <3
SV: tack 🙂
Jag tycker du är superfin som du är! Det är självklart inte värt att må dåligt för att bli smalare om du ändå inte är nöjd när du har den kroppen! Jag önskar dig en underbar helg Ninni! Kram Charlotte
Jag känner igen det du skriver. Jag kollade igenom mina bilder som var tagna på mig mellan 2007 – 2010, ungefär. Jag såg äckligt smal ut. Förstår inte hur ens tankar blir så hemska när man går igenom sånt. Jag mådde också psykiskt och fysiskt dåligt, hade asont i kroppen och mådde bara sämre och sämre för var dag som kom :C
Jag är i alla fall glad över att du inser hur smal du faktiskt är och att du skriver detta inlägget. Du är duktig som har klarat dig genom allt! <3
My recent post 2096: Fundering.