Ångestklumpen ligger ständigt i halsen och trycker. Bröstet värker, tänderna ilar, käkarna ömmar, magen är både vrålhungrig och övermätt samtidigt och musklerna i kroppen gör lika ont som alltid. Allt ätande känns alldeles för ovant och otryggt. Att inte heller kompensera bort det på något sätt alls känns otroligt fel. Obehagliga känslor sväller upp inom mig och jag är rädd. Allt känns bara så fel och obehagligt, konstigt och annorlunda. Jag visste att det här skulle bli jobbigt men inte att det skulle vara så svårt som det faktiskt är. Jag vågar knappt se mig själv i spegeln eller ens titta ner på mina armar och ben. Allt jag ser är fett. Jag känner mig blekfet, svullen, gigantisk och ohyggligt ful i huvudtaget. Föraktet hånar mig. Min kropp äcklar mig. Jag orkar inte med det här. Tar dessa känslor någonsin slut?
sv: haha åh, jag skulle nog bara bli glad att se dej ^_^tack!
har läst dina senaste inlägg, och jag kan inte säga att jag förstår dig till 100%, men jag förstår en del eftersom jag själv haft en slags ätstörning. Men jag vill bara säga att du kan klara ALLT, ingenting är omöjligt! Kämpa på!
KRAM
sv: nä, det är verkligen inge kul :/
tack gulle!
Snygg blogg!
Jag blev orolig ett tag när jag såg att din blogg var borta. Fint att den är tillbaka 🙂
Hoppas verkligen att du får slippa dessa känslor snart.
Sv: Tack så mycket!
Ja. Det hade varit otroligt trist med en jul utan snö, det blir som ingen julstämning utan den. 🙁
– nämen tack, vad söt du e 🙂
– allt bra?:)
– jodå jag lever, gick och la mig halv fem igår (i morse) ock vaknade runt två haha, kommer aldrig somna ikväll;)
– haha eller hur! brukar gå till så^^
– sant sant, vänder helt på dygnet, kommer bara slut hela veckan 😉
sv , åhh tack så mycket sötis! 🙂