”Över 19 år har gått och jag ännu knappt lärt mig någonting om alla dessa sociala regler som trots sin osynlighet existerar. Det får mig att ständigt känna mig fängslad av tunga kedjor som aldrig låter mig få gå fri. Barndomen fylldes snabbt med behovet att analysera, att bevittna, memorera och lära in hur man ska vara och bete sig runt andra människor.
Det har inte gått en endaste dag utan att jag har suttit och tänkt på hur jag borde vara och på alla fel och misstag som jag har gjort under årens gång. Jag försöker lära mig och förstå hur ni andra människor fungerar och tänker men knappt något verkar lyckas sjunka in. Alla sociala regler och signaler känns som ett ändlöst och omöjligt spel som jag alltid förlorar.
Jag har alltid gjort allt i min makt för att känna att jag passar in någonstans men jag känner mig alltid som en alien från en annan planet. Det känns som att jag inte hör hit.
Så fort jag börjar lära mig i en umgängeskrets om vilka regler som gäller så verkar det alltid helt plötsligt förändras när det kommer till en annan miljö. Det som är okej för någon annan att göra är inte alltid okej för mig att göra, vissa saker får sägas ibland för vid en annan tidpunkt vara helt förbjudna.
Jag ser hur andras ögon himlar, hur deras munnar suckar och hur de ofta struntar i att svara när man äntligen vågar prata. Men jag förstår aldrig vad jag gör för fel för jag kan aldrig sätta fingret på vad det är som ni egentligen vill och förväntar er. Antingen är jag för tråkig eller för intensiv, säger för lite eller för mycket. Vad är okej egentligen?”
Detta skrev jag samma år som jag fyllde 20 år, alltså 10 år sedan. Mycket har hänt sedan dess och mina hjärnspöken har inte samma kraft längre som de hade då. Men i skrivandes stund känns den här texten ändå väldigt aktuell. För just nu känner jag mig verkligen som en alien.
Jag känner inte att jag hör hemma någonstans eller att jag passar in.
Den här känslan är inte alltid så här intensiv, ofta är den till och med helt borta. Jag har ju trots allt gjort rejäla framsteg sen mitt liv bestod av konstant social ångest och periodvis ren social fobi. Men då och då händer något som triggar fram mina gamla känslor. Mer än ofta kan jag dock inte riktigt sätta fingret på vad det är som triggar mig.
Den här känslan blev rätt överväldigande efter att jag festade förra helgen. Tyvärr så kunde jag inte skaka av mig den helt så det har legat och gnagt i mig hela veckan nu. Det är inte så att någon faktiskt har sagt att jag har betett mig felaktigt eller konstigt. Men nästan direkt när jag började festa kände jag mig bara så malplacerad.
Mitt överanalytiska tänkande kickade in och jag kunde inte sluta att tänka på allt som var fel med mig. Jag dömde varje ord jag sa och kände mig bara så… konstig. Alla andra verkade vara så naturliga med varandra och ha så himla kul. Och jag kände mig som den där konstiga personen som satt ensam i hörnet.
Det lustiga med det är att jag faktiskt inte satt ensam i ett hörn. Jag pratade med andra, dansade och hade mellan all ångest ändå kul. Så jag inser såklart att mina hjärnspöken försöker hoppa på allt de kan, även det som aldrig hände.
Trots det kan jag inte skaka av mig känslan av att vara så annorlunda och missförstådd.
Ärligt talat så tänkte jag mycket på det här förra året också. Det har verkligen känts som att vad jag än gör eller säger så blir det fel.
Jag vet till exempel inte hur många gånger någon har trott att jag har flörtat när jag bara har försökt vara mig själv. Vilket gör mig sjukt frustrerad för det känns liksom som att jag gör något fel. Och när jag väl gillar någon ens lite verkar det där flörtandet försvinna rätt snabbt. Då blir allt jag säger och skriver bara ännu konstigare… Det är pinsamt många gånger som jag har skickat en meddelande bara för att skriva ”VAD I HELVETE ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?!”.
Lite konstig kan vara charmigt, men det känns som att jag kommer över den gränsen rätt fort. Och ännu en gång är det ingen som har sagt det, men jag känner det och det gör mig galen.
Helt ärligt så känner jag samma sak bara när jag håller på lära känna någon som en kompis. Så fort jag bryr mig om utkomsten, om ens bara lite, får jag panik. Sen tänker jag att jag ska vara den jag är och skriver eller pratar utan att tänka innan.
Det får jag ofta ångra bittert efteråt när mina tankar bombarderar mig.
Jag vet inte om jag inbillar mig för att jag har så svårt för att tro att någon genuint gillar mig. Att mina rädslor får mig att tänka så här för att skydda mig mot att få en jävligt jobbig överraskning i slutändan. Eller om det faktiskt är så. Jag kanske är sjukt konstig, jobbig, tråkig och för mycket.
Tidigare har jag skrivit om hur jag börjar känna mig redo att visa mitt riktiga jag fullt ut. Att jag är redo att släppa ut mitt inre barn och riva alla mina murar. Idag vill jag allt annat än det. Jag vill tvinga in mig själv allt djupare. Jag vill sätta upp fler murar och hämma min personlighet så mycket jag kan.
Jag vill låsa in mig själv och aldrig gå ut igen. Radera alla mina sociala medier, flytta till Norrland och bli en eremit som lever under en sten. Bokstavligt talat.
Men som tur är så inser jag att bara för att jag känner mig triggad, behöver jag inte agera på känslorna. Ibland är det bara att konstanters att så här känner jag och det får vara okej just nu. Så nej jag kommer inte att radera mig från internet och låsa in mig.
Men jag får kanske ta och acceptera att jag inte är eller kommer att bli en riktig festtjej. Nu har jag ändå gett det många chanser och merparten av gångerna har jag bara känt mig tom efteråt. Jag är en jävla soffpotatis som är mest bekväm hemma framför en bra film. Fredags/lördagsmys i sängen med 9 kuddar, en extra kroppskudde, massa godsaker, 6 värmeljus och eventuellt ett extra doftljus med en film i 4K är fan livet.
Och missförstå mig inte. Jag mår faktiskt bättre som jag skrev i inlägget före detta. Ibland tar det negativa känslorna lite extra stor plats bara.