I feel like a little crybaby

Trött, frustrerad, crybaby, förbannad, vilsen, förvirrad, stressad, tjurig, gnällig och fullkomligt känslomässigt instabil. Åh känslor, varför ska de vara så jobbiga för? Varför är det så extremt svårt att förstå dem och ens kunna skilja vad det är man just känner? Det är kanske lönlöst att sitta och överanalysera allt konstant men jag kan inte låta bli. Jag bara måste hitta ”det där” vad det nu än är så att jag äntligen kan finna min egna identitet och förstå vad är jag vill, tycker och känner. Vem är jag? Just nu upplever jag mig själv mest som ett crybaby som gråter för ingenting. Jag vet inte om jag har fått en starkare förmåga att känna sympati och empati helt plötsligt eller det är något annat under ytan som ligger och puttrar. Jag har fått sjukt lätt för att gråta när andra gråter på tv… What´s up with that?! Jag ser inget fel med det och vet att det händer många men jag förstå bara inte varför jag själv har börjat göra det och det stör mig. Jag upplever liksom inte att jag känner med dem på ett känslomässigt sätt men jag kan inte stoppa mina fysiska reaktioner. Visst har det hänt tidigare men aldrig så här frekvent.

Anyhow, hade möte med både min sjuksköterska och läkare idag. Jag lyckades prata mer om min frustration när det kommer till omsorgen och tog upp lite saker från barndomen som fick mig att inse en sak. Jag har inte riktigt lyckats att bearbeta så mycket som jag trodde att jag hade gjort. Ärligt talat har jag knappt bearbetat ett skit. Faktumet att jag var ett medberoende barn påverkar mig än idag och det gör ont. Och jag börjar inse att jag har haft så många olika försvarsmekanismer redan innan min värld rasade samman att jag inte kan hitta de saknade sidorna. Det är frustrerande och jag vet inte hur jag ska kunna bearbeta allt som jag inte ens kan minnas, men jag antar att själva medvetenheten om det är ett steg på vägen.

Det har även blivit lite ändringar med medicineringen. Jag ska öka Medikinet med 30 mg till på eftermiddagen, testa Theralen droppar istället för Lergigan och Stilnoct (Jag tog Theralen i tablettform förr och de var skit så jag känner mig inte så optimistisk) och jag ska testa en antidepressiv igen och börja med Cymbalta. Jag hoppas verkligen på att den funkar men jag vågar inte hoppas för mycket. Min läkare sa än en gång att om den inte hjälper så finns det inga fler alternativ. Jag har egentligen inte testat så mycket men han verkar inte våga testa så mycket i huvudtaget trots att jag knappt får några biverkningar. Det börjar ta slut med alternativ på sömntabletterna också så det ser lite mörkt ut. Jag har hört det förr men det känns fortfarande som ett slag i ansiktet.