Ännu en skoldag – ännu en ångestdag. I början av lektionen kändes det helt okej, jag kunde lyssna och hörde allt som föreläsaren sa. Jag minns knappt vad hon sa nu i efterhand men jag hörde för en gångs skull och kunde koncentrera mig. Men sen kom rasten, min fokus klipptes av och jag kunde inte få tillbaks den. Hennes mun rörde på sig men rösten verkade försvinna mer och mer tills att jag knappt längre kunde se hennes ansikte. Allt jag kunde tänka på vad mobiltelefonerna som ringde eller mottog sms, prasslet från småätandet och alla ryggar som slog i stolarna. Pennan på blocket, de dumma frågorna, viskandet och fnittrandet mellan mina så kallade kurskamrater. Alla ljud och tankar slog omkull mig och jag kunde inte filtrera bort något alls. Tankarna på hungern, kölden som bet sig fast i min kropp, hetstankarna och oron över mötet hos Mandometerkliniken i November förstörde min chans att lyssna på det som var viktigt. Nervositeten sköljdes över mitt sinne och jag känner mig fortfarande helt genomvåt. Utbränd, sönderstressad och nedriven i flera bitar. Varför ska allt kännas så otroligt jobbigt för?
