Helt plötsligt kan jag inte andas längre och allt verkar bara falla samman. Jag skjuter upp allting, får panik och blir bara alltmer handlingsförlamad. Allt raseras hemma och allt hamnar efter på jobbet. Jag vill bara sova, men trots alla sömntabletter får jag ingen ro. Jag är så jävla trött men trots det kan jag inte tysta min hyperaktiva hjärna.

Jag behöver inte ens ha något att tänka på, den bara spinner på ändå. På en situation. På en person. På något simpelt som ett ord. Inte ens när det är tomt i huvudet kan jag slappna av. Då ligger jag istället i sängen och tänker på att jag borde ha något att tänka på.

Jag älskar verkligen mig själv ibland…

Jag har trots all skit varit rätt stabil sen jag tappade mitt huvud i september och hållit mig någorlunda positiv. Men vissa dagar är det extra svårt att hålla hoppet uppe. Till och med mitt naiva och oskuldsfulla hopp har börjat lämna mig allt oftare. Jag kan inte längre se hur saker och ting kan lösa sig och jag har tappat hoppet på alla aspekter av mitt liv. Det känns liksom som att jag har frusit fast och vet inte hur jag ska bryta mig loss.

Som tur är så har förnuftet inte lämnat mig helt och hållet och jag vet att allt kommer att bli bättre. Men ibland blir det fruktansvärt svårt att komma ihåg det när alla mörka tankar börjar skölja över mig. Och jag är så trött. Jag orkar verkligen inte övertänka mer. Jag orkar inte sitta och undra och jag orkar definitivt inte kämpa. Jag vill bara vara och kunna andas igen.

Det känns liksom som att allt jag gör blir fel. Det spelar ingen roll om jag stannar hemma eller går ut och festar med kompisar. Jag känner mig lika ensam för det. Hemma blir jag attackerad av mina tankar ännu mer och ute blir jag istället attackerad av triggers. För om det är någonting jag har lärt mig på senaste tiden är att vissa saker triggar mig förvånansvärt mycket.

Nu vet jag att jag inte är helt redo för somliga saker, vilket på ett sätt får mig att känna mig ännu mer fast. Det gör mig helt ärligt rätt uppgiven och modfälld.

Jag försöker frigöra mig själv från mitt egna fängelse förgäves varenda dag och jag vet inte vad jag ska göra. Jag har fantastiska vänner som jag vet skulle ställa upp och göra allt för att hjälpa mig, men jag är inte riktigt där ännu. Jag har försökt öppna upp mig mer men det tar hela tiden stopp. Det är så frustrerande för jag vet att det beteendet förstärker ensamhetskänslan. Samtidigt är det rätt uppenbart att jag inte är så duktig på att hantera det här själv just nu. Men har man en överdriven stolthet så har man…

Utöver allting dog min farmor förra veckan och jag känner mig som värdens vidrigaste människa som glömmer bort det ibland. Visst försvann vår relation alltmer från tonåren och jag hyser agg över vissa val som hon har gjort, men trots det är hon mitt kött och blod. Och jag minns när jag var liten att jag alltid såg fram emot att träffa henne.

Det är på sätt och vis en trygg försvarsmekanism att stänga av, men samtidigt gillar jag inte att känna mig så kall. Hon var min familj och jag har sörjt över hur vår relation har sinat ut i sanden. Men det är meningslöst att sitta och ångra sig nu. Jag är bara glad över att det var smärtfritt och lugnt på sjukhuset. Dessutom hann hon bli 95år så hon har haft en långt och bra liv.

Så, det var månadens uppdatering. Jag hoppas att det dröjer länge tills att jag skriver nästa gång. För det skulle nog innebära att saker och ting är mycket bättre. Men tyvärr så känns det inte riktigt som att 2022 är helt klar med smacka omkring mig så… vi ses snart igen bloggen.