I have a friend whom I hate but can´t live without

Ångesten ligger och pyr i kroppen och jag känner hur paniken kryper under skinnet på mig. – De vill bryta sig ut från under ytan och låta de salta tårarna rinna ner från kinderna i ett desperat försök i att få bort känslorna en gång för alla. Men allt hålls inombords för inget verkar kunna hjälpa längre och inte heller kan jag längre skrika tårfyllt ut som jag kunde förr. Samtidigt som känslorna försöker bryta sig ut har kroppen stängt av helt efter år av utmattning. Istället för att skrika och gråta känner jag hur känslorna springer som myror under min hud. De bits och krafsar men lyckas ändå inte ta sig ut. Inte ens fast jag själv vill det. Jag orkar inte kämpa längre och vill bara bli av med den inre rösten som ger mig dessa känslor. Min kropp är för trött för att spela med i djävulens lek och mitt psyke är söndertrasat. Att så mycket ångest och panik kan skapas från något vi behöver för att överleva, mat. Det är helt oförståeligt och det värsta är att jag inte vet hur jag ska ta mig ur det. 99% av mina tankar består av mat, hetsätningar och hur jag ska lyckas svälta. Om jag ska spy eller inte, fasta eller bara äta 500 kalorier. Jag är trött på det.

Samtidigt vågar jag inte ta emot hjälp för bara tanken på det ger mig en dödande ångest. Nästa vecka ska jag till Mandometerkliniken i Huddinge för att bli undersökt och bli sänd vidare till kliniken i Danderyd där jag ska få hjälp på ett eller ett annat sätt. För några månader sen var jag positiv till det men nu när det händer på riktigt vill jag bara dö. ”Snälla, låt mig bli smal en endaste gång innan ni gör mig ännu tjockare…” – Jag känner mig inte värdig eller tillräckligt sjuk för att få hjälp samtidigt som en del av mig vet att mitt ätbeteende är sjukt och vill ha det så. Det är tryggt och vant. Hetsätningen är min tvångstanke, min tröst, min vän. Jag hatar min vän men kan inte heller tänka mig ett liv utan henne. Hon har funnits där sen jag var liten och har i många år varit en hemlig vän som ingen vet om. Hur mycket jag än vill vågar jag inte sluta. Och jag vill inte heller att någon håller mig från att svälta för så fort jag tar en tugga blir jag bara tjock, tjock, tjock. Kan någon snälla ge mig mod att ta mig igenom det här? Jag är rädd för att jag kommer underminera mina problem under utfrågningen för att slippa bli tvingad till något. Men jag kan inte fortsätta så här.

Att gå upp och ner 3kg inom loppet av en dag. Att bli vätskefylld och ha en ömmande kropp medan man skäms över att man tränade en timme för lite. Skammen när man bakar och köper saker för att sedan äta allt själv instängd på rummet. Skulden efter slängd mat i papperskorgen och lögnerna om att man har ätit. Jag vill leva utan det, jag vill vara fri.

Lämna ett svar