I just don´t understand it..

Mina tankar är okontrollerbara och jag kan verkligen inte hålla mig ifrån att överanalysera och fundera över sådant som jag bara borde ta som det är. Men när jag inte förstår något så kan jag aldrig släppa det, ständigt så letar jag instinktivt efter ett svar som jag aldrig finner. För svaret existerar inte så länge jag tänker som jag gör, så fort det blir något positivt så vägrar jag att tro på det och spekulerar över andra förklaringar som egentligen är obefintliga. Jag har svårt för att förstå varför det finns de som tycker om mig och varför jag inte är så ensam som jag förtjänar. Det finns inte så mycket intressant eller bra med mig som gör att man skulle trivas med mig, inte som jag ser det i alla fall. Allt jag gör är att klaga över onödiga petitesser eller att prata överdrivet om psykologiska saker som ofta innefattar för mycket personligt från min sida. Mina så kallade skämt är värdelösa och min humor är antingen sarkastisk eller fullt med tråkiga sexskämt som får mig att framstå som en sexgalning ibland. Jag äger inte en egenskap till att trösta någon annan och jag vet aldrig vad jag ska säga för att få någon att må bättre. Så jag är inte bara tråkig, jag kan inte hjälpa någon heller och vara som en vän borde vara. Sedan så är jag förfärligt egocentrisk…

Varför frågar vissa om vi kan träffas och hitta på något? Jag förstår ärligt talat inte varför någon skulle vilja prata eller ens se på mig. På Humlan förvånades jag över att jag blev inbjuden till att spela och att jag blev tillfrågad att följa med ut och prata. Varför skulle de vilja prata eller vara med mig så tråkig som jag är? Hur kan jag ha en pojkvän, fått uppleva intimitet och vara älskad eller omtyckt av någon? Varför hatar inte pappa mig och hur kan mamma fortsätta orka ta hand om mig trots mitt barnsliga beteende? Klart att jag uppskattar och gläds av det men jag anser inte att jag förtjänar det i huvudtaget. Jag kan inte finna något med mig som går att gilla ens lite. Hur mycket jag än försöker så ser jag aldrig mig själv som något annat än ett misslyckande.