I just want to be special…

Att vara unik, speciell och stå ut i mängden är något som jag vill. Det trummar alltid i mitt huvud med dessa återkommande tankar som repeterar lite väl ofta. Många säger att alla är speciella på sitt sätt men jag antar att det inte räcker för mig, jag vill vara helt och fullkomligt outstanding. Det är inte så att jag vill bli någon som sticks i andras ögon och bli ett irriterande objekt som många tillslut börjar avsky. Nej jag vill vara någon som alla tycker om på grund av olika positiva orsaker som jag förhoppningsvis har förtjänat. Jag vet inte varför det känns så lockande men troligen beror det på den låga självkänslan. Om någon ger mig kritik eller påpekar något som jag uppfattar som negativt blir jag helt förkrossad och rädd. Min rädsla för att någon ska ogilla mig eller för att jag ska göra något fel är så stor så att det har blivit ett handikapp. Jag vill mycket men jag vågar inte anstränga mig på grund av rädslan över att misslyckas eller se dålig ut i andras ögon.

Hur kommer det sig då att jag vill vara så speciell att jag står ut och syns? Som sagt handlar det nog mest om den usla självkänslan som skapar ett stort behov efter uppmärksamhet  och bekräftelse. Så länge jag stryks medhårs är det okej men annars vill jag bara vara osynlig. Det hoppar hela tiden mellan min sociala fobi och längtan efter att bli sedd och nästan prisad. Dessa tankar har funnits sedan jag var liten och började nog som mest när jag märkte hur utanför jag kände mig ibland när vi började i skolan för första gången. Jag hade vänner på lågstadiet och några av dem är de bästa som finns, men ändå verkade jag känna mig otroligt osedd ibland. Hur det blev såhär vet jag inte men jag hoppas att det går över. Det sliter verkligen på mig när jag hela tiden går runt med kraven på att jag ska vara bäst, åtminstone bättre än de jag känner. Det hänger en konstig dubbelmoral över mig som gör mig väldigt förvirrad, är jag helt enkelt en sån där a-whore som alla hatar?

Någon som känner igen sig?