Dagarna verkar verkligen aldrig sakta ner. Jag är trött, utmattad, sliten… ja ni vet, allt det där som jag har alltid varit. Ändå kan jag inte låta mig själv stanna upp. Så fort jag stannar upp och låter mig själv bara vara kommer allt ikapp mig. Den där känslan av att inte känna så särskilt mycket förutom ett ekande tomt hål. Ibland kan starka känslor vara svåra att hantera men nu när jag mest känner mig apatisk saknar jag den intensiva sidan av mig. Dystymin har blivit värre igen och så har det egentligen varit ett bra tag nu. Speciellt nu när mörkret kryper på tidigt på dagen med kylan i handen känns allt ännu svårare.
Dessutom känns livet så fruktansvärt tråkigt just nu. Allt är tråkigt. Det går inte att skaka av den inre rastlösheten som driver mig till vansinne. Ingenting jag gör verkar dämpa den och min ork till att faktiskt göra saker minskar drastiskt. Sedan har jag hamnat i en sån där period där man blir ett klassiskt fall och känner sig helt ensam i världen. Även när jag inte är ensam känns varenda människa helt avlägsen. Ett fenomen som har upplevts många gånger men som jag aldrig kan förstå.
Jag behöver ta en semester från mig själv.
Jag känner igen mig i det du skriver. Hoppas det blir bättre för dig snart <3 🙁
Sv: Ja, det har jag också läst förr. Men om man går in på en blogg som bloggar om i princip allting, så förväntar man sig väl ändå inte att den ska skriva om avsnittet den precis såg? Det är som att spoila en film, för alla fattar väl att man inte ska skriva om vad som händer i en film, (förutom det som står på baksidan av filmen) D:
kram gumman <3
Sv: Ja, det är nog oss det är fel på! Ska skriva om hela handlingen nästa gång jag är på bio, då får dom som läser den skylla sig själva! För det är väl så det ska vara? 😉
aw ): <3
Jag kommer till dig i helgen baby <3