I want to be a fucking star, I want to be legend!

När jag var liten så ville jag bli en popstjärna, vara känd och älskad av alla. Jag ville bevisa för världen hur bra och modig jag var för att jag kunde sjunga och göra ett fantastiskt framträdande. Hela dagarna gick ut på att sjunga vare sig jag var hemma eller inte, jag kunde skämmas ihjäl när jag sjöng och märkte att någon råkade gå förbi… men jag kunde inte sluta. Låtarna som gick på radion lärde jag mig snabbt och det tog inte lång tid innan jag kunde nästan alla låtar som spelades utantill, orden förstod jag inte  alltid men jag sjöng lika mycket ändå. Alla sånger i skolan kunde jag också utantill och detsamma gällde det med mina cd-skivor som kändes så nytt för mig på 90-talet. Jag var besatt av det och kunde inte sluta fastän jag försökte hålla mig tyst när jag gick offentligt och fick panikattacker av skammen. Men när jag närmade mig tonåren så insåg jag hur falskt det lät och min röst började äckla mig mer och mer. Jag tror att det började fasa ur långsamt nästan redan när jag var runt tio år då jag lärde mig att hantera impulserna lite bättre. Jag sjöng mindre och mindre, texterna fortsatte att försvinna ju mer tiden gick och jag kunde inte längre sjunga egna påhittade låtar som jag gjorde tidigare. Livet blev tyst och jag kände mig borttappad.

Det kändes sorgligt att jag efter ett tag inte ens kunde sjunga i min ensamhet, det gick inte att njuta av känslan längre och istället hatade jag mig själv för hur jag lät. Idag sjunger jag ännu värre och jag måste ha på högsta volym för att ens våga sjunga för mig själv, ändå känns det som att någon lyssnar och hånar mig. Det gör ont i hjärtat att veta att jag har förlorat något som en gång i tiden var allt för mig, att sjunga var förut ett sätt för mig att leva på. Det dövade det onda, fick mig till en annan värld och skickade mig till en annan planet där allt var som jag ville. Min drömvärld. Det som förbryllar mest är dock faktiskt det faktum att jag alltid har velat ha ett sorts kändisskap, en enorm bekräftelse på att jag duger och helst lite till. Jag är som ett typiskt lejon och vill alltid stå i centrum och få all uppmärksamhet som jag kan komma åt. Men samtidigt så har jag den andra sidan av mig, den sidan som är livrädd och som vill inget hellre än att vara osynlig. Det blir kluvet och min själ splittrar på sig av förvirring. När jag inte blir sedd så blir jag förtvivlad och känner mig otillräcklig, när jag blir ”för” sedd så får jag panikångest och springer efter ett tag undan för att gömma mig. Varför?

 Jag vill synas och vara osynlig på samma gång.