I want to live in the anime world

Ångesten ekar och bröstet slår hårt medan det ligger en ilande smärta som trycker mot hjärtat. Jag vill inte känna så här, verkligheten med dess verkliga känslor skrämmer mig ända intill märgen. Jag vill leva uppe bland molnen och flyga med fåglarna, eller varför inte sugas in i en film och veta att allt kommer att bli bra i slutändan? Jag minns nu varför jag var så besatt av anime som liten och varför jag under mina år i helvetet kunde ha korta stunder av lycka. Det var då jag sögs in i berättelsen och blev en med serien, min ultimata distraktion som fick mig att glömma alla hånande skratt och sårande ord. Det är inte ofta jag blir galen i något men när jag väl blir det så är galen en underdrift, jag blir värre en besatt och tappar verklighetsuppfattningen. Jag vet att det är emot vad jag har lärt mig i DBT men jag kan inte låta bli att älska känslan som man får när man försvinner in i en annan värld där allt är tecknat och påhittat. Där man försvinner ifrån den hårda verkligheten och ser det som man själv vill se.

I want to live in the anime world?

”Wouldnt that be nice? Girls would never get fat and have big boobs. Guys would be hot. And theres the possibility of having naturally a bright-colored hair color like green, blue, pink, and purple. Plus, the anime life is so care-free. Depending what anime it is, but every day is like a new adventure. And I would LOVE to meet my favorite anime characters lol.”

Det känns kul att jag har kommit in i ”animevärlden” igen och det känns roligt att jag till och med kollar upp andras frågor och tankar. Jag kan ju inte låta bli att hålla med personen som skrev denna fråga till en massa andra animefreaks där alla höll med om att de ville leva i en ”animevärld” för åtminstone en dag. Jag tänker inte förneka att jag är en av dem som instämmer, själv har jag tänkt på det sedan jag visste att anime fanns.

Börjar jag bli en nörd igen? På sätt och vis så hoppas jag det, för trots ångesten så finns det en trygg känsla någonstans där inombords som får mig att känna mig mer hemma. Ju mer jag hittar tillbaks till mitt gamla jag desto lättare blir allt. Förlorade minnen väcks upp och det blir lättare för mig att sortera tankarna. Det var inte mycket som var mitt när jag var liten, för nästan allt som jag gillade var bara för att låtsas inför de andra dömande barnen pga. min rädsla för att bli utskrattad. Därför känns det viktigt för mig nu att finna det som verkligen var mitt och ingen annans, det som jag gillade och inte det som jag försökte lura i mig själv. Jag vill hitta mig och ingen annan.