Dimman tätnar kring mina fötter och kedjar fast mig i ängslans famn. Panikångesten vaknar sakta upp och jag kan känna hur det börjar växa på ett smärtsamt sätt. Men det bryter aldrig fullt ut, istället så drar smärtan ut sig på ett långsamt sätt som i slutändan ändå gör lika ont. Det skrämmer mig att jag inte vet varför jag känner som jag gör. Mitt hopp dör mer och mer ut varenda gång det händer utan att jag har någon anledning till det. Det försvinner aldrig, utan vilar med en dov ångestkänsla för att sedan bryta sig upp till något värre. Men varför? Varför kan jag inte styra mina känslor tillräckligt för att få slippa lida? Jag känner mig misslyckad och helt totalt hopplös just nu. Spegeln skriker ”äckel” åt mig och skäller ut mig för min vidriga svaghet. Jag hatar mitt inre och jag hatar mitt yttre, vad finns det kvar för mig att gilla då?
sv: Jobbar i stallet 🙂
Försök hitta små saker som du tycker om hos dig själv, det är en bra början, sen kommer det kanske fler med tiden.
Hur ska man egentligen hantera sin ångest? Tanken att prata ut är både lockande och samtidigt skrämmande. Den kommer krypande utan förvarning. En helt perfekt dag full av lycka, skratt och glädje raseras sedan av det krypande mörkret. När man väl vågar och har tagit sig i akt för att prata ut om det får man antingen höra något kränkande eller så är det någon annan som skriker efter hjälp. Ropen och gråten man inte kan ignorera. Så många säger att man är stark och att man är okänslig. Att man är känslolös – när man väl visar sina känslor får man skit för det. Alltid är det någon smutskastning.
Jag hatar folk som inte förstår – men jag hatar också de som gör det. Jag blir sorgsen när jag ser någon uppleva det, men arg när någon inte förstår ens tankar. Jag är kluven.. Och känner mig rent patetiskt.
Jag får skit för att jag inte pratar och när jag pratar får jag skit för att låta tjurig.
Ja du ifrågsätter dig nog varför jag skriver detta – och jag kan inte svara på det.. Ännu mer patetiskt inte sant? Att skriva något sådant till en person man inte känner – men ändå någon som förstår.
Sv; Fan vilken fin människa du är.. Seriöst, jag tycker verkligen det! Du är himla underbar!<3