I you only knew how I felt on inside, it doesn´t fit how I look on the outside.

Ingen kan se när hjärtat går i högvarv och ingen kan känna hur hårt det slår under bröstet. Svetten rinner gömt under kläderna, kinderna bränner och pulsen snabbar på. Kroppen skakar och händerna darrar så mycket så att man har svårt för att hålla tag i något utan att tappa det, men ingen kan se längre än vad ögat når och alla är för vana för att ens märka det. Det är lätt att dölja ens snabba andning och ingen kan känna av ens egna kvävningskänsla. Det sticks i kroppen, illamåendet kommer snabbt och yrseln håller sig inte så ofta borta. Men vem kan se vad man känner så länge man håller in allt? Efter många års träning så blir det lättare och lättare att gömma paniken och låta den bryta ut inombords medan ingen på utsidan kan se hur du skriker. Man blir allt för lätt en alldeles för bra skådespelare som döljer sitt inre utmärkt utan att någonsin glömma replikerna. Oturligt nog så slutar den goda tanken oftast med något negativt, troligen så kommer ingen någonsin att en på allvar eftersom att det aldrig syns.

Det som inte syns, finns inte.
Om ni bara visste hur bra jag är på att spela ibland.