Ibland fastnar jag i tankeloopar

  • Inläggskategori:Livets ångest
  • Kommentarer på inlägget:0 kommentarer
  • Lästid:4 minuters läsning

En sak som jag hatar med mig själv är att när jag är nervös, har mycket ångest eller har varit stressad under lång tid är att jag hakar upp mig. Mina rätt dolda autistiska sidor kommer fram och jag upprepar mig konstant för att mina tankar fastnar i olika loopar.

Speciellt fastnar jag i ett specifikt skämt som jag säger om och om igen. För oftast vill jag döda tystnad eller komma på något att säga i sociala situationer och jag blir ännu mer stressad. När min hjärna är överkokad går jag tillbaks till det bekväma och allt går på repeat. Visst går det att upprepa ett skämt några gånger, men efter 10 – 20 gånger så börjar folk bli rätt irriterade. Eller ibland räcker det med mindre än så.

Man kan tro att vetskapen om det borde få mig att stoppa mig själv, men icke. Det gör det bara värre. Jag upprepar mig själv ännu mer och blir galen på hur jag inte kan stoppa mig. Det liksom bara går av sig självt. Efter ett tag tycker inte ens jag att det är kul. Ännu jobbigare blir det när någon visar att det har lessnat för det får mig alltid att känna mig så himla dum. Och så blir det en grej av att jag inte får göra det så därför säger min hjärna att jag måste göra det. Så otroligt logiskt.

Släng på lite för mycket alkohol på det så får ni en härlig ”Wtf håller jag på med?!”-Ninni. Ibland får jag nästan en utanför kroppen-upplevelse där jag ber mig själv att hålla käften och jag kan bara stå och kolla på när jag öppnar munnen…

Nu i min svacka har det blivit ännu värre och jag blir så frustrerad på mig själv. Jag är liksom snart 30 år, vad händer egentligen? Jag som tycker att jag har blivit så otroligt mycket bättre och så verkar allt bara rasa ihop på en kort period. Och hur vänder jag på det här nu?

Jag vet ju såklart att det sämsta jag kan göra är att göra en stor av grej av det. Då matar jag ju det ännu mer. Men just nu spelas allt jag har sagt och folks reaktioner på det i en loop inne i mitt huvud 100 gånger om dan. Så uppenbarligen kan jag inte heller ignorera det.

Så därför skriver jag om det i förhoppnings om att mina upprepande tankar dras ut och fastnar här i stället. För jag orkar inte ha ångest för en sån dum sak. Seriöst, det räcker nu.

Det här är min sista arbetsvecka inför semestern och jag VÄGRAR att starta den ledsen, ångestfylld och arg. Så jag tänker skriva här så mycket jag kan för att få ut all skit ut ur mitt huvud.

Lämna ett svar